Det är snart två år sedan Ansvarskommittén lade fram sitt förslag till ett modernare Sverige. Sällan – om någonsin – har ett utredningsförslag fått en sådan uppslutning.
Av 545 remissinstanser är det över 90 procent som stödjer förslaget. Bland de direkt berörda – kommuner och landsting – är stödet i det närmaste hundraprocentigt.
Att regeringen då fortsätter att förhala och förlama processen är obegripligt. Det är dessutom ansvarslöst mot alla dem som lägger ner arbete och engagemang i frågan.
Sverige behöver en regionreform. Utan större och politiskt styrda regioner får vi svårare att klara oss i den internationella konkurrensen.
Det leder till färre jobb och lägre tillväxt, vilket får konsekvenser för vår gemensamma välfärd. Inte minst hälso- och sjukvården kommer att ställa stora krav framöver.
Stabila skatteintäkter och effektiva och funktionella lösningar är en förutsättning för att vi ska klara våra framtida gemensamma åtaganden. Sådana lösningar skapas bäst utifrån lokala förhållanden.
Men alliansregeringen, som i andra sammanhang berömmer sig för sitt goda samarbete, uppvisar i regionfrågan en förvånansvärt dålig förmåga till samverkan och beslutsfattande.
Regeringen har ställt krav på att engagemanget och intresset att bilda regioner ska växa underifrån. Nu har det gjort det:
• Norrbotten, Västerbotten och Västernorrland står redo att bilda en Norrlandsregion så snart regeringen trycker på knappen.
• Sundsvall och Ånge vill bilda en regionkommun tillsammans med Jämtland.
• Gävleborg, Dalarna och Uppsala har bestämt sig för att bilda en Svealandsregion.
• Halland och Gotland har ansökt om att bli regioner inom rådande gränser.
• Skåne och Västra Götaland väntar på ett regeringsbeslut för att deras försök ska permanentas.
• Värmland har nyligen skrivit till regeringen och förklarat att de vill tillhöra Västra Götaland.
Ett stort antal av dem som inte har ansökt har särskilt klargjort att de vill vara med i processen, även om den geografiska indelningen inte är klar. Men regeringen duckar.
Dyrbar tid går förlorad och kommuner och landsting lamslås i sitt fortsatta arbete.
Särskilt i dagsläget – med dystra erfarenheter från kriser både på finansmarknaden och i bilindustrin – är det svårt att förstå att regeringen inte anammar en samhällsmodell som så tydligt främjar tillväxt och arbetsmarknad. Detta var Ansvarskommitténs främsta skäl till att föreslå en ny regional indelning i Sverige.
Låt oss påminna om den analys som låg till grund för utredningens förslag:
1. Den regionala konkurrenskraften blir viktigare . Den internationella konkurrensen har allt oftare regionala förtecken. Specialiseringen gör att samarbete i större utsträckning bygger på närhet.
Företag, underleverantörer, kommuner, regioner, högskolor och forskningsinstitut bildar regionala kluster inom olika branscher. Men förutsättningarna varierar över landet och de prioriteringar som måste göras är politiska.
Därför är det folkvalda företrädare, med kunskap om den egna regionen, som ska fatta dessa beslut.
2. Arbetsmarknadsregionerna växer kontinuerligt. Även denna utveckling har sin grund i specialiseringen, och kräver både utvecklad infrastruktur och fungerande kollektivtrafik.
För att bäst kunna prioritera och utnyttja de regionala förutsättningarna krävs större inflytande för de folkvalda på regionnivå.
3. Utvecklingen inom hälso- och sjukvården går allt snabbare. För varje dag blir det möjligt att bota allt fler sjukdomar. Det gör också att det blir dyrare.
Ett större patientunderlag och större finansiell bas är nödvändigt för att kunna hantera dessa utmaningar. Samtidigt är det viktigt att bevara ett decentraliserat politiskt ansvar – inte minst därför att konkurrensen mellan olika huvudmän främjar verksamhetsutvecklingen.
Gå lokala och regionala politiker till mötes. Utnyttja den beslutsamhet och beredskap som finns inom alla partier för att axla ett utvidgat ansvar.
Genomför förslaget om en ny regionindelning med ett tydligt politiskt ansvar för regionala utvecklingsfrågor samt hälso- och sjukvård. Gör det nu.
Om vi väntar för länge går luften ur processen och vi är fast i en samhällsorganisation som är anpassad till 1600-talet.
ANDERS KNAPE
ordförande Sveriges kommuner och landsting
CAROLA GUNNARSSON
vice ordförande och gruppledare för centerpartiet
ILMAR REEPALU
andre vice ordförande och gruppledare för socialdemokraterna
LENNART GABRIELSSON
tredje vice ordförande och gruppledare för folkpartiet
ANDERS ANDERSSON
styrelseledamot och gruppledare för kristdemokraterna
