Med förvåning och förskräckelse tar man del av vad regeringen tänker göra med presstödet. ­Under snart fyrtio år har det statliga stödet till dagstidningar existerat och fungerat i stort sett bra.

De olyckskorpar som kraxade vid införandet hade grundligt fel. Tidningarna har inte blivit mer beroende av staten utan snarare tvärtom. De generella reglerna har fungerat. Beroendet av de politiska partierna har minskat istället för ökat.

Det viktigaste är kanske att dagspressen har hållit sin ställning som opinionsförmedlare och nyhetsorgan. Den har inte kommit i skuggan av de många nya tv- och radiokanalerna. På ett förnuftigt och framsynt sätt har den utnyttjat möjligheter som digitaliseringen erbjuder.

Det är märkligt att kunna konstatera att tidningarna idag är mindre kommersialiserade och uppvisar högre kvalitet än till exempel Public service-tv med alla sina miljoner i licensavgifter. Tidningarna behöver inte annonsera om att de är ”fria”.

Det statliga presstödet infördes 1971 efter en snabb överenskommelse mellan socialdemokraterna och centern. Båda partierna hade dem närstående tidningar i ekonomisk kris.

1972 års pressutredning fick ett generöst bidrag till forskning och denna – utförd av bland andra Karl Erik Gustafsson och Lennart Weibull – gav en stabil grund för debatten om dagspressens villkor. I betänkandet angavs principer som accepterades av pressens organisationer och som länge varit vägledande för mediedebatten i stort.

Visst fanns och finns det anledning till invändningar till delar av presstödet och argument för förändringar. Veckotidningar som främst var politiska medlemsblad upphöjdes till nyhetstidningar och blev därmed stödberättigade.

Storstadsstödet kom att omfatta också en tidning som Skånska Dagbladet trots att den endast hade marginell spridning i utgivningsorten Malmö.

Det allvarligaste var dock att antalet regioner där det kom att råda monopol för en tidning tilltog dramatiskt. Den så kallade tidningsdöden ökade trots stödet från staten. Men detta berodde framför allt på att ett stort antal tidningar – framför allt social­demokratiska – missköttes från ­centralt håll.

Centerledningen var betydligt klokare. Idag har partiet en mycket god ekonomi efter försäljning av sina framgångsrika flerdagarstidningar.

Det är svårt att göra undersökningar om vad som händer då en tidning får en monopolliknande ställning. Vilka nyheter försvinner? Vilka debatter får inte plats? Kan radio och tv på något sätt ersätta den press som inte längre finns?

Vi kan studera det som hänt i Göteborg och Malmö. Åtskilligt är positivt. Den allmänna debatten har vitaliserats och de kvarvarande tidningarna har blivit ”modernare” till form och innehåll. Men detta hade börjat redan då Arbetet fanns som konkurrent och som inte minst vad gäller nyheter och debatt verkade pådrivande.

Lättast är att konstatera att radio och tv blivit allt mer kommersiella antingen de får pengar genom licenser eller annonser. Tittarsiffrorna som studeras varje morgon verkar vara avgörande. Smalare kvalitetsprogram får allt svårare att tränga igenom.

De möjligheter som nätet ger är stora men det är viktigt att påpeka att de digitala medierna till innehållet är nästan helt beroende av tidningsredaktioner.

I Stockholm finns en reell konkurrens mellan två kvalitetstidningar – Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Mellan dessa råder – så vitt en utomstående kan bedöma – en sund konkurrens. Båda tidningarna har förändrats och förbättrats ­säkerligen beroende på att de varje morgon kan jämföra med vad den andre har åstadkommit. ­Vilka nyheter är missade? Vilka grepp har konkurrenten tagit som vi inte tänkt på?

Dagens Nyheter har högre upplaga och bättre ekonomi än Svenska Dagbladet. Men båda tidningarna har betydande resurser och erfarna medarbetare inom och utom landet. Det är märkligt att SvD kan ha till exempel ett kulturmaterial som mycket väl hävdar sig mot DN:s.

Många läsare byter – av olika anledningar – från den ena tidningen till den andra. Valfriheten är befriande.

I detta läge vill regeringen dra ner på presstödet till Svenska Dagbladet. Den skyller helt oriktigt på direktiv från EU-kommissionen. Denna har enligt samstämmiga uppgifter inte protesterat mot det stöd som går till SvD. Det vore för övrigt skamlöst om inte svenskarna själva fick bestämma över vilka tidningar som skall ges ut i landet.

Sanningen är att EU är oskyldigt vad gäller presstödet. Det är ­regeringens och riksdagens sak att bestämma dess storlek och utformning. Hur kan det då komma sig att de svenska beslutande organen faller till föga för en kampanj som bland annat bedrivs av Bonnier? Är SvD inte tillräckligt borgerlig eller är man i näringsfrihetens namn emot konkurrens just på tidningsområdet?

Det märkliga stödet till centerns veckotidningar skall finnas kvar men en av landets viktigaste tidningar skall snöpas ekonomiskt. SvD har cirka 200000 i upplaga. Det betyder att nästan dubbelt så många läser tidningen.

Dessa gör ett fritt val och är uppenbarligen nöjda med denna moderna tidning för vilken grunden lades av Gustaf von Platen – en av de viktiga förnyarna av svensk dagspress.

Man kan ha många teorier om ­regeringens motiv. Men den saken är klar att ett kraftigt minskat presstöd skulle få konsekvenser för SvD:s kvalitet. DN:s ekonomiska övertag skulle öka och SvD:s chanser att möta konkurrensen minska.

Hela det svenska samhällsklimatet skulle utarmas på ett effektivt sätt och det kan väl knappast vara meningen.

STIG HADENIUS

professor i journalistik