Riksdagen har förklarat att den vill återta den demokratiska makten och kontrollen och förstärka det öppna samhället.

Peter Eriksson

Två gånger har en enig riksdag gett regeringen i uppdrag att se över skyddet för anställda som slår larm om felaktigheter. Först genom ett beslut om att öka skyddet för så kallade whistleblowers. Anställda ska tryggt och säkert kunna påkalla misstänkta fel och oegentligheter på jobbet. Därefter har riksdagen beslutat att regeringen bör se över hur meddelarskyddet för privatanställda i offentligt finansierad verksamhet kan stärkas. Men ännu har regeringen inte gjort någonting åt detta.

På Brännpunkt (24/4) belyser Nils Funcke problemet med bristande meddelarfrihet utifrån perspektivet med den ökade privatiseringen och bolagiseringen av offentligt finansierad verksamhet. Det vårdbiträde som ena dagen arbetar i en kommunal verksamhet och som kan berätta om fel och brister för journalister, arbetar nästa dag åt ett privat företag som kan straffa den som skvallrar. Den lärare som ena terminen i den kommunala gymnasieskolan kan meddela journalisten allt om rektorns spritbjudningar av skattemedel kan nästa termin vara privatanställd och bli uppsagd på grund av illojalitet för att ha sagt samma sak.

Det handlar om att anställda i verksamhet som finansieras av kommuner och landsting – men utförs av privata företag – inte har rätt att informera medier om missförhållanden i verksamheten. Deras chefer kan kort sagt bestraffa den som ”skvallrar” om oegentligheter.

Problemen handlar inte bara om att personalen tystas ned. Det handlar också om att offentlighetsprincipen inte längre gäller, vilket medför att insynen och kontrollen av verksamheten drastiskt försämras. Detta då journalisters möjligheter att kontrollera hur skattemedlen används nästan helt är borta. Tillsammans medför den försvunna offentlighetsprincipen och det försvunna meddelarskyddet att vår gemensamma kontroll av närmare 60 miljarder kronor försvunnit. Kvar är bara frivillig kontroll av bolagen och insyn av revisorer och en och annan tillsynsmyndighet.

I mars 2011, för över ett år sedan, beslutade en enig riksdag att ge regeringen i uppdrag att se över hur skyddet för personer som påtalar och slår larm vid korruption och andra oegentligheter, så kallade whistleblowers, kan stärkas.

Ännu har ingenting skett, trots flera uttalanden i medier från såväl justitieministern som från andra ministrar. Och trots att organisationen Transparency International i rapporten ”Motståndskraft, oberoende och integritet – kan det svenska samhället stå emot korruption” nyligen framfört att riksdagens beslut är ett viktigt initiativ för att upprätthålla förtroendet för svensk offentlig förvaltning.

I april 2012 beslutade en lika enig riksdag uppdra åt regeringen att se över hur meddelarskyddet för privatanställda i offentligt finansierad verksamhet kan stärkas. Detta efter att en enig yttrandefrihetskommitté den 9 december 2011 till Justitiedepartementet framfört att just denna fråga måste utredas.

I mitt arbete som ordförande i konstitutionsutskottet ser jag nu hur riksdagen flera gånger vill återta den demokratiska makten och kontrollen och förstärka det öppna samhället. Att det inte ska spela någon roll för den anställde vem som är arbetsgivare, när oegentligheter ska ”läckas” till media för att fakturorna till det kommunala bussbolaget saltats eller när Lex Sara och Lex Maria-anmälningarna om vanvården inte lett någon vart och stoppats i bolagsbyråkratin.

Vi företrädare för folket vill ge anställda rätten att yttra sig och anmäla oegentligheter till myndigheterna, vi vill ge journalisterna rätten att granska och kontrollera. Uppenbarligen tvekar regeringen. Jag undrar varför.

PETER ERIKSSON (MP)

konstitutionsutskottets ordförande