Jag träffar allt oftare människor som inte tror att det lönar sig att vända sig till Arbetsförmedlingen för att få jobb. Förtroendet för Arbetsförmedlingen är nere i botten. En Sifo-undersökning visar också att svenska folket inte alls litar på Arbetsförmedlingen. Tyvärr finns det grund för den misstron. Full sysselsättning kräver ett annat uppdrag till Arbetsförmedlingen och en aktiv arbetsmarknadspolitik som rustar människor för att kunna ta de jobb som växer fram.

De som står nära arbetsmarknaden och har relativt lätt att få ett nytt jobb använder i allt mindre utsträckning Arbetsförmedlingens tjänster. Många får jobb via kontakter eller via bemanningsföretag. Omställningsavtalens aktörer, som till exempel Trygghetsrådet och TSL, gör ett imponerande arbete med mycket gott resultat och hjälper enormt många uppsagda till nya jobb. I stället har Arbetsförmedlingen fått nytt ansvar för sjuka som har blivit utförsäkrade och nyanlända flyktingar. Arbetsförmedlingen bedömer att minst 60 procent av de arbetssökande hos dem hör till den grupp som har stora svårigheter att få jobb. Det handlar om personer med till exempel låg utbildningsnivå, funktionsnedsättning, språksvårigheter, sjukdom eller lång tid i arbetslöshet.

Förändringen ställer mycket stora krav på arbetsmarknadspolitiken. Regeringens recept mot arbetslösheten har varit starkt ideologiskt motiverat: försämrad a-kassa, jobbcoacher och Fas3 samtidigt som man har skurit ned både på vuxenutbildning och på arbetsmarknadsutbildning. Regeringens viktigaste insats för långtidsarbetslösa – Fas 3 – har varit kantad av skandaler. I dag är 30000 personer placerade i en återvändsgränd och de blir fler för varje dag som går. Fas 3 är slutstationen i regeringens så kallade ”jobb- och utvecklingsgaranti” som av allt att döma varken leder till jobb eller utveckling för de 100000 som befinner sig där.

Det är inte längre arbetsförmedlarna som i möte med den arbetssökande avgör vilka insatser som är lämpliga – det är detaljerat reglerat vem som kan få vilken åtgärd och efter hur lång tid i arbetslöshet. Dessutom har regeringen satt i system att arbetslösa ska vänta på åtgärder. I stället för att ge hjälp från första dagen blir många åtgärder tillgängliga först efter lång tid. Allt mer av arbetsförmedlarnas tid går åt till att kontrollera de arbetssökande. Åtgärderna är mer utformade för att sätta press på de arbetssökande än för att rusta dem för att kunna ta de lediga jobb som finns. Arbetsförmedlingens egen utvärdering visar att hälften av de långtidsarbetslösa lämnas helt utan insatser. Antalet anvisningar till jobb är ”ytterst få”.

Arbetsförmedlingens uppdrag har i praktiken förändrats från att förmedla arbeten och rusta arbetslösa för att kunna ta de lediga jobben till att framför allt disciplinera de arbetslösa och hålla dem sysselsatta.

Regeringens arbetsmarknadspolitik är ett praktfullt misslyckande. Andelen av befolkningen som är i arbete har minskat samtidigt som långtidsarbetslösheten och ungdomsarbetslösheten har ökat. Ett riktigt jobb framstår som en utopi för många av de arbetslösa hos Arbetsförmedlingen, trots att arbetsgivare rekryterar i relativt stor omfattning och flera branscher växer.

Det är hög tid att ändra inriktning på arbetsmarknadspolitiken. Arbetslöshet är som betong, lös i början och allt fastare ju längre tiden går. Därför måste insatser erbjudas och krav ställas från första dagen för arbetslösa som riskerar att fastna i lång arbetslöshet. Rätt och plikt hör ihop. Verkningsfulla och tidiga insatser som möter individens behov ska kombineras med tydliga krav och kontroll.

Det som behövs är regelbundna möten med en arbetsförmedlare som har tid att engagera sig i individen, möjlighet till både reguljär utbildning och arbetsmarknadsutbildning, insatser för validering av kunskaper och nära samarbete med arbetsgivare.

Framgångsrika arbetsmarknadspolitiska insatser leder till jobb. Om de inte leder till jobb så måste insatserna ifrågasättas. Detta borde vara en rimlig utgångspunkt när man värderar arbetsmarknadspolitiken.

I ett läge då vi har en stor och ökande strukturell arbetslöshet samtidigt som hälften av företagen rapporterar att de har problem att rekrytera arbetskraft med rätt kompetens måste utbildning prioriteras. Vi har inte råd med ideologiska låsningar som riskerar att fullt arbetsföra människor för alltid hamnar utanför arbetsmarknaden – i utanförskap.

Vi socialdemokrater vill att Arbetsförmedlingens insatser ska kvalitetssäkras och effektiviseras. Det är uppenbarligen inte resursbrist som är problemet, Arbetsförmedlingen skickar tillbaks flera miljarder till regeringen varje år. Insatser som inte leder till jobb, som till exempel Fas 3, bör bytas ut mot insatser som kan rusta de arbetslösa och som kan leda till riktigt arbete. Satsa på:

• Fler platser inom vuxenutbildning, folkhögskola, yrkeshögskola och högskoleutbildningar.

• Utbyggd arbetsmarknadsutbildning för bristyrken.

• Insatser från första dagen för dem som riskerar att fastna i arbetslöshet.

• Utbildningskontrakt för arbetslösa unga som leder till gymnasiekompetens.

• Regelbunden kontakt med sin arbetsförmedlare.

• Flexiblare användning av Arbetsförmedlingens resurser.

• Validering av kunskaper.

• Utbildade handledare vid praktik.

YLVA JOHANSSON (S)

arbetsmarknadspolitisk talesperson