Var och en med minsta kunskap om trafficking, barnsexturism och andra former av barnsexhandel inser det grymma i handeln.
Helena Karlén Generalsekreterare Ecpat Sverige
Trafficking och sexuell handel med barn och ungdomar är en brottslig verksamhet och ytterst polisens ansvar. Det innebär inte att övriga samhället kan luta sig tillbaka.

Trafficking är ett samhällsproblem och bör behandlas som ett sådant. Det innebär att de personer, företag och myndigheter som kan bidra till att stävja trafficking-verksamheten har ett ansvar. Något annat vore att vända sexuellt utnyttjade barn och ungdomar ryggen.

I Sverige är problemets omfattning till stor del höljt i dunkel och utannonsering av sexuella tjänster sker främst via internet.
Verksamheten är mycket ljusskygg och består ofta av små nätverk. Åldern för de som utsätts varierar från tonåren upp till vuxen ålder och deras väg till Sverige kantas ofta av förnedring och våldtäkter.
Uppskattningsvis drabbas mellan 400-600 personer årligen. Trafficking
existerar huvudsakligen av en anledning: att det finns personer som är beredda att betala för sexuella tjänster.

Enligt polisens årsrapporter om människohandel är passagerarfärjorna ett av de vanligaste transportsätten för att föra traffickingoffer från Östeuropa till Sverige. Det är samma färjor som vi svenskar åker på helgkryssningar med.

Tillsammans med offret finns ofta en hallick som håller ett vakande öga, eller en person som väntar i Sverige när offret stiger av. Det har till och med förekommit att offer sålts till kunder redan på färjan.

Därför har Ecpat Sverige enträget försökt etablera ett samarbete med passagerarrederierna. Förslaget gäller ett branschåtagande där rederierna ställer upp på minimala krav: att arbetet mot trafficking sanktioneras av företagsledningen, att en timmes utbildning genomförs för viss färjepersonal och att informationsmaterial tas fram.
Informationsmaterialet är tänkt att bestå av affischer och foldrar som Ecpat Sverige erbjudit att ta fram kostnadsfritt.
Informationen skulle rikta sig till resenärer med instruktioner om vad som bör göras vid misstanke om trafficking, men även information på flera språk till traffickingoffer.

Intresset bland de 14 passagerar-rederierna och deras branschorganisation Passagerarrederiernas Förening har minst sagt varit svalt.

Ecpat Sveriges diskussioner med parterna har som mest resulterat i att rederierna hänvisat till branschorganisationen, som i sin tur hänvisar till rederierna.
Vid ett av mötena stod utrikes-departementet värd, på initiativ av Ecpat Sverige, för en inbjudan som gick ut till samtliga rederier. Mötet resulterade i att en representant från ett rederi dök upp. Ytterligare ett svarade nej på inbjudan. Resten hördes överhuvudtaget inte av. Sedan dess har ett av rederierna, Stena, påbörjat ett visst arbete i mindre skala.

Det är förståeligt att ett företag till en början ryggar tillbaka för ett så fasansfullt ämne. Men ett liknande arbete pågår sedan länge bland researrangörer, bland annat
charterföretag och resebyråer, för att motverka barnsexturism. Arbetet bygger på en särskild uppförandekod som Ecpat Sverige utarbetat.
Uppförandekoden ställer krav och syftar till att kvalitetssäkra verksamheten, bland annat genom utbildning av personal och information till resenärer på utvalda resmål.

Uppförandekoden har sedan lanseringen 1997 blivit en internationellt erkänd kod för researrangörer.
Det vi som frivilligorganisation föreslagit för rederierna är grundläggande och enkla krav. Att leva upp till dem bör inte vara ett problem för en bransch som 2004 transporterade 29 miljoner personer, inte minst mellan Sverige, Norden och de baltiska länderna.

De två senaste årens möten pekar inte heller på bristande resurser som problemet. Snarare visar rederierna upp en rädsla för hur ett offentligt ställningstagande mot trafficking tolkas.

Finns risken för rykten om att vara ett rederi med extra stora problem? Riskerar antalet resenärer att minska till följd av ett sådant
ställningstagande?

Rederierna har potential att bli ännu en kugge i arbetet mot trafficking tillsammans med myndigheter och frivilligorganisationer.
Det handlar i första hand om ett socialt företagaransvar där rederierna aktivt försöker rå på en kriminell verksamhet som pågår inom branschens egna domäner.
Fler argument behövs knappast för ett ökat engagemang. Var och en med minsta kunskap om trafficking, barnsexturism och andra former av barnsexhandel, inser det grymma i handeln.

På måndag startar Ecpat en kampanj mot trafficking. Människohandel är en modern form av slaveri där svenska köpare bidrar till att upprätthålla en marknad av utnyttjade offer. Varför reagerar inte passagerarrederierna?