De duktiga läkarna och annan vårdpersonal i Stockholm liksom i Göteborg och Lund ska givetvis göra det bästa för varje patient i den situation som har uppkommit. Hjärttransplantationspatienterna från Karolinska kan fortfarande få sin för- och eftervård där, det är bara själva transplantationen som nu måste utföras på Sahlgrenska eller Skånes universitetssjukhus. Landstinget i Stockholm fogar sig nu under protest i beslutet. Något annat vore omöjligt eftersom tillsynsmyndigheten Socialstyrelsen, där Rikssjukvårdsnämnden också har sitt hemvist, annars hade dragit in tillståndet för verksamheten.

Att Stockholm fogar sig hindrar dock inte fortsatt kritik. Det finns starka skäl att från rättsliga utgångspunkter ifrågasätta såväl det enskilda beslutet och beslutsprocessen, som hela rikssjukvårdssystemet. Jag vill till och med gå så långt som att i delar kalla det rättsvidrigt eftersom konstruktionen brister i grundläggande krav på rättssäkerhet.

Rikssjukvårdsnämnden har inte förmått upprätthålla grundlagens krav på saklighet och opartiskhet. Över hela beslutet om hjärttransplantationernas placering svävar kraftiga misstankar om jäv. En av de experter vars synpunkter ligger till grund för utredningen har haft nära forskningssamarbete med en thorax-professor i Lund. Den person som utfört hela organisationsutredningen har ett förflutet som biträdande prefekt vid Lunds universitet, och har arbetat med organisationsförändringar vid medicinkliniken – han har alltså haft att bedöma hur tidigare samarbetspartner och kollegor och en vårdorganisation som han själv har varit med om att utforma, var lämpad för att bli en av två hjärttransplantationsenheter i Sverige.

Den medicinska kvaliteten är säkerligen mer än fullgod för hjärttransplantationerna såväl på Karolinska som i Lund. Frågan uppkommer då onekligen, varför valet överhuvudtaget behövde göras? Vem har bestämt att det ska vara just två sjukhus som får utföra hjärttransplantationer?

Det har Rikssjukvårdsnämnden själv gjort – för inget i lagstiftningen om rikssjukvård specificerar antalet platser dit denna typ av avancerade, högspecialiserade, volymmässigt begränsade och känsliga vård ska koncentreras.

Rikssjukvårdssystemet som helhet lider av både detta och fler problem, som till stor del har sin grund i Socialstyrelsens (minst) dubbla roller. Förutom tillsynsmyndighet, med nödvändig makt, är Socialstyrelsen också sakkunnig instans, beslutsfattare och överprövare av sina egna beslut. Ett ur rättslig synvinkel minst sagt anmärkningsvärt förhållande.

En antistockholmsmentalitet riskerar lätt att uppstå i Rikssjukvårdsnämnden där de övriga fem sjukvårdsregionernas representanter lätt kan rösta ned den ensamma Stockholmsrösten, som representerar två miljoner invånare – i praktiken ännu fler som drar stor nytta av den avancerade vården på Stockholms sjukhus. Nu kommer inga hjärttransplantationer att utföras norr om Göteborg. Sedan tidigare har Stockholmssjukhusen förlorat transplantationskirurgi för såväl lungor som barns hjärtan, liksom den högspecialiserade brännskadevården.

Det finns ingen möjlighet att överklaga Rikssjukvårdsnämndens avgöranden, vilket Karolinska och Stockholms läns landsting nu liksom tidigare har fått erfara.

Professorn i offentlig rätt Wiweka Warnling-Nerep behandlar i ett rättsutlåtande om Rikssjukvårdsnämndens beslut jävsfrågorna och avsaknaden av juridisk överprövning. Hennes kritik är förödande. Ett grundproblem är att staten, som professor Warnling-Nerep uttrycker det, ”gör anspråk på att både äta kakan och ha den kvar”.

Staten har inte tagit på sig något finansieringsansvar för rikssjukvården – det åligger alltjämt landstingen. Men samtidigt vill staten, genom Socialstyrelsen, styra över hur denna avancerade vård utformas och var den placeras. Lagstiftningen har sedan tolkats fritt. Landstingen – som i egenskap av huvudmän har att planera, finansiera och få vården att fungera på alla områden, för alla invånare, året om – har bara att foga sig.

Med utgångspunkt i beslutet om hjärttransplantationer på Karolinska är det lätt att konstatera att rikssjukvårdssystemet i högsta grad moget för översyn. Det måste vara en viktig uppgift för liberalerna i regeringen att hävda rättssäkerhet och den kommunala självstyrelsen.

ERIK WASSÉN (FP)

advokat och ledamot av Stockholms läns landstingsfullmäktige