Att släppa narkotikan fri, avkriminalisera innehav och bruk och lägga allt ansvar på sjukvården är inget alternativ.

Lennart Karlsson

Alexander Bard tillsammans med sina medskribenter menar att polisen inte ska agera ”ideologisk bromskloss” i den narkotikapolitiska debatten (Brännpunkt 9/4). På den punkten måste jag göra Bard besviken. Den grundlagsskyddade rätten till yttrande- och åsiktsfrihet gäller även poliser.

Bard och hans medskribenter menar att mina åsikter bromsar den nödvändiga utvecklingen mot en evidens- och vårdbaserad hantering av missbruk.

Jag delar uppfattningen att beroendesjukdom ska hanteras av sjukvård och inte av rättsväsendet. Rättsväsendet har dock en helt avgörande roll för att få helheten att fungera. Narkotikaberoende, liksom många andra beroendesjukdomar, präglas ofta av en stark självförnekelse. Det är ofta som de beroende inte inser sina problem förrän det är alldeles för sent.

Här har polisen unika möjligheter att med stöd av lag motivera narkotikaberoende personer och därigenom ge vården en möjlighet till tidig intervention.

Det finns i dag flera goda och fungerande exempel. Lokalt i Stockholm finns bland annat väl fungerande samarbete mellan polis och beroendemottagningar. Mumin, Lots och livsstilsmottagningen kan nämnas i sammanhanget. Polisen har också ett samarbete med några av de tunga aktörerna inom substitutionsbehandling. Där har polisen tagit ett initiativ som bygger på snabb återrapportering vid brott där patienter säljer sin legalförskrivna narkotika.

Syftet är enkelt: kontrollen måste öka.

Trots många väl fungerande verksamheter så är kontrollen i dag inte tillräcklig. Konsekvenserna är bland annat att legalt förskriven narkotika fortsätter att hamna i händerna på personer som etablerar ett missbruk med hjälp av samma narkotika som avser att hjälpa andra. Det är lätt att se att ökningen av narkotikarelaterade dödsfall sammanfaller med ökningen av legalt förskriven opiatersättning. Det är också tydligt att det främst är de som inte ingår i behandlingen som dör. Problemet uppmärksammades redan 2010 i en artikel i Läkartidningen.

En annan het potatis tycks vara mitt påstående om att man kan dö av cannabisrökning. De flesta känner till att man inte dör genom direkt förgiftning av THC. Däremot begår varje år flera personer självmord som misstänks vara resultatet av cannabisutlösta förvirringstillstånd. Statistiken finns att tillgå hos Folkhälsoinstitutet.

Det skriande behov av nytänkande som mina meningsmotståndare talar om måste enligt min mening handla om hur vi ska återta kontrollen över narkotikan. Att släppa narkotikan fri, avkriminalisera innehav och bruk och lägga allt ansvar på sjukvården är inget alternativ. Resurserna till missbruksvård behöver utökas. Framför allt behöver olika vårdformer utvärderas. Substitutionsbehandling får inte bli det enda alternativet. Oavsett vårdstrategi måste en framgångsrik kamp mot narkotikan också innefatta en aktivt och pådrivande rättsväsende.

En framgångsrik narkotikastrategi måste bygga på en objektiv och vetenskaplig grund. Den ska byggas på fakta och inte tyckanden. Här har legaliseringsförespråkarna och förbudsmotståndarna en lång väg att vandra. Man väljer att lyfta fram fakta som sällan tål kritisk granskning. Exemplet Portugal är ett sådant. Under många år var polisen den enda aktören mot narkotikan. Missbruksvård fanns knappt. Arvet från diktaturen hindrade utvecklingen. Nu har vården byggts ut och polisens insatser tonats ner. Små innehav leder inte till åtal men man är tvungen att söka vård hos socialtjänsten. Resultaten av denna politik är blandade; ingen katastrof men heller ingen succé. Exempelvis har antalet narkotikarelaterade dödsfall i Portugal ökat under senare år liksom det totala antalet narkotikaanvändare.

LENNART KARLSSON

narkotikapolis och ideologisk bromskloss mot legaliseringspolitiken