Tyvärr har de som ropar på en kommission inte mött det motstånd som man hade hoppats på.

Per Eriksson

All offentlig makt utgår från folket. Så lyder regeringsformens (RF) portalparagraf. I den meningen är riksdagen suverän i alla frågor som gäller offentlig maktutövning. Men det är inte hela sanningen. Det finns andra bestämmelser i RF som inskränker riksdagens suveräna beslutanderätt. En viktig sådan rör domstolarnas och förvaltningsmyndigheternas självständiga ställning gentemot riksdagen. Härom föreskrivs för domstolarnas vidkommande följande i 11 kap 3 § RF: Ingen myndighet, inte heller riksdagen, får bestämma hur en domstol ska döma i det enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt ska tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall. För förvaltningsmyndigheterna finns motsvarande bestämmelse i 12 kap. 2 §.

Såväl domstolar som förvaltningsmyndigheter är underkastade JO:s kontroll. JO ska utöva tillsyn över tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra föreskrifter.

JK är regeringens högste ombudsman. Han eller hon har tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Även JK:s tillsyn omfattar domstolar och förvaltningsmyndigheter.

JO och JK har vittgående befogenheter i sin kontrollverksamhet. De kan t.o.m. väcka åtal mot felande tjänstemän

Rikspolisstyrelsen har tillsyn över Polisen. Rikspolisstyrelsen skall i sin tillsynsverksamhet särskilt beakta bland annat att polisverksamheten bedrivs effektivt och uppfyller rättssäkerhetens krav. Om polisverksamheten inte når upp till dessa krav ska Rikspolisstyrelsen genom påpekanden och uppmaningar eller på annat sätt verka för en förbättring. Detta är föreskrivet i författning

Riksåklagaren skall, som högste åklagare under regeringen, verka för lagenlighet, följdriktighet och enhetlighet vid åklagarnas rättstillämpning. Också detta följer av författning.

Som yttersta garant för att polis och åklagare uppfyller de krav som ställs på dem har vi ett domstolsväsende med tre instanser.

Denna bakgrund måste man ha klar för sig när det gäller att ta ställning till de krav som ställs på en särskild kommission, som ska granska hur polis, åklagare och domstolar har hanterat lagföringen av Thomas Quick.

Nu är det emellertid inte helt enkelt att greppa vad en sådan kommission skulle syssla med, lika lite som det går att förstå vilken konstitutionell grund den skulle vila på. Men det verkar som om den på ett bräde skulle ersätta alla de lagliga kontrollorganens kompetens: JO, JK, Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Högsta domstolen.

En sak är dock säker: En sådan kommission kan inte komma att grunda sin kompetens på enbart regeringsförordningar eller liknande. Ett minimikrav är att riksdagen inrättar kommissionen genom lag. En sedvanlig kommitté/kommission inom ramen för statens offentliga utredningar saknar alla de maktbefogenheter som tillkommer JO och JK. Man kan till exempel inte kräva ut hemliga handlingar eller tvinga myndighetspersoner att låta sig förhöras.

Än mer höljt i dunkel är vad en sådan kommissions arbete skulle utmynna i. Ska den kunna initiera åtal eller disciplinåtgärder mot enskilda tjänstemän? Ska den föreslå lagändringar? Och i så fall: vilka lagändringar kan förhindra slarvigt utredningsarbete, om sådant nu förekommit.

Emellertid är det inte dessa praktiska svårigheter som utgör det största problemet i sammanhanget. Det är i stället den politiska maktens strävan att klampa in på rättsskipningens område som är det allvarliga bekymret. För den som anförtrotts uppgiften att vara ordförande för riksdagens justitieutskott borde det vara den självklaraste sak i världen att hålla fingrarna från allt som kan misstänkas vara ett försök att blanda samman den politiska makten med rättsskipningen. I synnerhet gäller detta när, som det nu är fråga om, de politiska synpunkterna förs fram samtidigt som rättsprocessen pågår. Avsikten kan väl inte vara att påverka dem som kan få ta ställning till nya resningsansökningar eller som ska ta om en rättegång efter beviljad resning? Domstolars och myndigheters, däribland polisens och åklagarväsendets, verksamhet måste garanteras oavhängighet i förhållande till den lagstiftande och verkställande makten.

Denna insikt borde finnas planterad i ryggmärgen, inte bara hos Morgan Johansson utan även hos hans politikerfränder i Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vad som händer när denna rågång inte upprätthålls har vi ett dagsaktuellt exempel på från vårt östra grannland. Alla här hemma, inklusive politikerna, skriker i högan sky över att medlemmarna i Pussy Riot varit utsatta för en politisk rättegång, styrd från Kreml. Varför inte börja med att hålla rent framför den egna dörren?

Tyvärr har de som ropar på en kommission inte mött det motstånd som man hade hoppats på. Det är med sorg i hjärtat man konstaterar att justitierådet Göran Lambertz, med användande av titeln före detta justitiekansler, sällar sig till dem som välkomnar en Quick-kommission (DN Debatt den 20 augusti).

Om inte den som själv utgjort ett av samhällets kontrollorgan och som numera är ledamot av landets högsta domstol inser faran med vad som är på färde, då är det riktigt illa ställt. Högsta domstolen är trots allt den yttersta garanten för att domstolarnas självständighet inte träds för när.

PER ERIKSSON

fd hovrättslagman

Läs mer om fallet Quick: