fredags försvarade doktoranden Mosa Sayed sin doktorsavhandling i juridik, Islamisk arvsrätt i det mångkulturella Sverige (Iustus Förlag), inför en fullsatt och väktarbevakad föreläsningssal i Uppsala.
I avhandlingen pläderar Sayed för att sharialagar ska kunna tillämpas av svensk rätt. Handledare har varit Uppsalaprofessorn Maarit Jänterä-Jareborg och Jan Hjärpe, professor emeritus i teologi vid Lunds universitet. Avhandlingen utger sig för att vara ett handfast bidrag i syfte att vägleda rättspraxis inom internationell privaträtt, men är i lika hög grad en normativ rättsfilosofisk traktat med mångkulturalistisk utgångspunkt.
Sayeds tes är att man bör kunna tänka sig att sharialagar används för att reglera arvsskiften där den döde antas ha velat ha det så. Detta innebär att kvinnor ärver mindre än män.
Juridiska fakulteten på Uppsala universitet har uppenbarligen inte sett några problem med att Sayeds slutsatser strider mot grundlagens bestämmelser om alla medborgares lika värde, och om att man ska se till individens rätt, inte till gruppens normer.
Man kan givetvis ha synpunkter på gällande svensk lag och det ligger inom den akademiska friheten att kunna formulera också kontroversiella utsagor. Men eftersom Sayeds avhandling inte gäller juridiska teknikaliteter utan är ett angrepp på de värderingar som ligger till grund för den svenska författningen, så borde han kanske ha hänvisats till en annan institution där han hade kunnat renodla de normativa argumenten – en filosofisk eller teologisk institution, till exempel.
Ser man Sayeds avhandling som just en moral- eller politiskfilosofisk traktat, så kan man också lättare se såväl logiska som moraliska problem med hans argumentering. Sayed utgår från att Sverige är mångkulturellt och drar slutsatsen att vi därför måste släppa in sharialagar i svensk rättskipning. Men att gå från en beskrivning av hur Sverige ser ut till en normativ slutsats om vilka rättsregler som bör gälla är ett brott mot den logiska princip som brukar kallas Humes lag och som förbjuder att man går från ett ”är” till ett ”bör”.
På det moraliska planet måste man fråga sig varför ett samhälle som garanterar alla individer lika fri- och rättigheter, borde se det som önskvärt att övergå till ett samhälle där vissa grupper av individer inte längre har samma rättigheter som andra. För vem är detta en positiv utveckling?
För de troende muslimerna, skulle Sayed svara. Men varför skulle ett sekulärt samhälle som menar sig värna individens frihet och medborgarnas jämlikhet tillgodose religiösa gruppers önskan om särlagstiftning? Därför att annars diskriminerar vi mot dem, deras tro och kultur, blir svaret. Det är den multikulturalistiska argumentationen i ett nötskal – kulturer har rättigheter, inte individer.
Vad är då alternativet? Ett till synes motsatt förslag är statsministerns svävande och snabbt övergående stöd för förbud av burkan. I en frihetlig demokrati har individen rätt att gå klädd som hon vill. En stark övertygelse kräver dock en viss förmåga till anpassning. Man måste ta ansvar för att övertygelsen kan komma med ett pris. Veganer kan inte arbeta på slakterier, pacifister kan inte arbeta i vapenindustrin, men det innebär inte att de har blivit exkluderade eller har grund för att känna sig kränkta.
På flertalet arbetsplatser får nudisten klä på sig och den burkaklädda klä av sig. Friheten att klä sig som man vill i privatlivet kan inte översättas till en skyldighet för arbetsplatsen att vika sig för ens önskemål. Som ateist får jag acceptera religiösa människors rätt till klädkoder och ritualer. Jag har rätt att kritisera deras övertygelser i offentligheten, men jag kan inte kliva in i moskén iklädd bikini och sätta mig bredvid imamen under fredagsbönen i den sekulära statens namn.
I sin iver att visa att man sympatiserar med mångkultur har de ansvariga på juridiska fakulteten i Uppsala låtit Sayeds krypskytte mot landets grundlagar och mot medborgarnas lika rättigheter passera som juridik. Statsministerns tankar om att förbjuda vissa kläder, är det andra sättet att agera i spänningsfältet där ursprung, etnicitet och religion är utgångspunkter för tänkandet.
Ett val hägrar. Dessa två ståndpunkter, som utgår från att olikheter inte kan existera och verka under samma regelverk, kan vara början på något mycket farligt. Det finns ett tredje alternativ, som utgår från att vi kan leva tillsammans. Men det förutsätter att alla ska vara lika inför lagen och att våra grundlagar definierar vår minsta gemensamma moral. Den utgår från att det är individer som har rättigheter – inte religioner eller ideologier. Allt detta står tydligt i våra grundlagar.
Etnicitet, religion men också intressen och politisk hemvist är kollektiva begrepp som engagerar och attraherar många. Det är viktigt att det finns rum för att berätta om och beskriva den dynamik och ibland konflikt som uppstår i mötet mellan olika identiteter, så att nya kan uppstå och avarter motverkas. Vår mänskliga utveckling är helt beroende av dessa möten.
Det tredje alternativet kräver dock att våra bärande institutioner och ledare förstår och respekterar grundprincipen för våra lagar och tar sitt ansvar att stå emot opinionsvindar som blåser allt starkare.
DILSA DEMIRBAG-STEN
författare och journalist
