Hur kan bilden av journalistiken återupprättas, så att dess roll i ett demokratiskt och öppet samhälle blir tydlig igen?

Jesper Bengtsson

Johan Persson och Martin Schibbye är fria. När beskedet om deras benådning blev offentligt gick allt väldigt snabbt och redan sent på måndagskvällen hade journalisterna lämnat Etiopien.

På ett plan är deras dom och 14 månader i fängelset en seger för den etiopiska regeringen. De båda tvingades erkänna att de begått ett brott, både när de korsade gränsen illegalt och när de lierade sig med ONLF-gerillan. Det var nästan rörande att se propagandainslaget från etiopisk tv, där Johan och Martin tackade den etiopiska regeringen, som därmed har uppnått vad den önskat: att avskräcka andra journalister från att bege sig till Ogaden.

På ett annat plan är Johans och Martins frisläppande en seger för pressfriheten. De båda kan nu återvända hem, om de så önskar återuppta sitt journalistiska arbete och fortsätta rapportera från världens olika hörn. Samtidigt måste alla de svenska parter som varit inblandade i Johans och Martins fall nu ställa oss frågan vad vi kan lära oss av det som hänt under de senaste 14 månaderna.

För det första journalistkåren. Vi har relativt mangrant ställt upp till försvar för Johan och Martin. Med artiklar, stödgalor, insamlingar på redaktionerna och febril aktivitet kring varje ny händelse i deras fall.

Men varje gång jag själv skrivit eller talat om deras uppdrag i Ogaden har jag också mötts av stor oförståelse från delar av allmänheten. Vad hade de där att göra? Kan journalister verkligen bryta mot reglerna i ett annat land och räkna med att gå fria? Var de egentligen inte bara äventyrare som klantade till det för sig?

I grunden handlar detta om en generell misstro mot den moderna journalistikens ambitioner och uppgift, och den misstron måste vi ta på allvar. Den avgörande frågan är: Hur kan bilden av journalistiken återupprättas, så att dess roll i ett demokratiskt och öppet samhälle blir tydlig igen? Enligt mitt sätt att se på saken handlade de båda svenska journalisternas reportageresa om just detta: att försvara rätten att rapportera från en region där makthavarna gör allt för att kontrollera informationen.

Men det finns också en annan aspekt; Johan och Martin var frilansare. De hade ingen arbetsgivare som kunde backa upp dem på hemmaplan så snart de hamnade i svårigheter. Hur kan det publicistiska systemet bli bättre på att täcka upp för frilansare? Den frågan får inte falla undan bara för att de båda nu är fria.

För det andra diplomatin. Utrikesdepartementet kan tveklöst bokföra detta som en framgång. De dömdes till elva års fängelse och den tysta diplomatin fick dem fria efter 14 månader. Ambassadör Jens Odlander och den övriga personalen på ambassaden i Addis Abeba har jobbat extremt hårt med fallet och jag hoppas att de inte bara skålade för Johan och Martin utan även för sig själva i måndags kväll.

Men under de första veckorna efter fängslandet var reaktionerna från det svenska utrikesdepartementet märkligt vaga. De första kommentarerna handlade om att man skulle betrakta Johans och Martins fall som vilket annat konsulärt ärende som helst. Det var som om tjänstemännen på UD inte kunde kliva ur sina inlästa talepunkter och se att detta fall handlade om pressfrihet och att det redan från början hade stor politisk laddning.

För det tredje den politiska nivån. Carl Bildt har helt uppenbart varit djupt engagerad i fallet under vintern och våren. Men hans första kommentar förra sommaren var att UD avrått från resor till Ogaden. Som om Johan och Martin var turister. Om journalister skulle avstå från att resa till platser UD avråder från skulle vi inte kunna rapportera från konfliktområden, och även om det ibland finns en skepsis mot journalistikens ambitioner i dag, tror jag inte att någon skulle uppskatta att tidningarnas utrikessidor begränsade sig till att göra resereportage från Thailands eller Mallorcas stränder.

Eftersom tyst diplomati per definition är hemlig är det svårt att utifrån avgöra vad som gjordes under de där första veckorna. Men många experter på området, bland andra Jan Eliasson, menar att det är just under den första tiden det finns ett politiskt och diplomatiskt manöverutrymme. Det var då den tysta diplomatin borde varit som mest aktiv. Det var då Carl Bildt borde ägnat dag och natt åt att skaffa allierade i resten av världen, som också kunde trycka på för Johan Perssons och Martin Schibbyes frihet.

Gjorde han det? Och förstod de andra partierna i riksdagen verkligen den moraliska och politiska vikten av det etiopiska fallet? På sin blogg skriver Bildt nu att han försökte engagera sig, men att etiopierna omedelbart ville göra det till en juridisk fråga utan politisk inblandning. Det svarar knappast på de viktiga frågorna. Till exempel: Hade Etiopiens regering agerat på samma sätt om en snabb påtryckning kommit från USA?

Jag hoppas att den fortsatta utvärderingen ska ge oss ytterligare några svar.

Hoten mot journalister ökar i världen. Respekten för det journalistiska uppdraget har minskat, och allt fler parter i världens konflikter uppfattar journalisterna och det fria ordet som motståndare. Det enda vi med säkerhet kan säga, mitt i glädjen över att Johan Persson och Martin Schibbye är fria, är tyvärr därför att det antagligen kommer att hända igen. Och vad gör vi då?

JESPER BENGTSSON

chefredaktör OmVärlden, fd ordförande för Reportrar utan gränser

Mer om frigivningen av Schibbye och Persson: