Mona Sahlin och Anne Carlsson skrev på Brännpunkt (10/10) att socialförsäkringen inte fungerar för personer med sjukdomar i rörelseorganen och att denna grupp av människor som omfattar mer än 10 procent av befolkningen hamnar i ett utanförskap.

Vi ser det precis tvärtom; det är denna grupp som mer än någon annan gynnats av den nya socialförsäkringen. Många av dessa människor fick tidigare sjukersättning och glömdes bort av arbetsgivaren, av vården och av Försäkringskassan. En stor andel fick inte den behandling de var i behov av, fastnade på deltid i arbetsuppgifter som inte var lämpliga för dem och tilläts tappa tron på sig själva och sluta ta hand om sig själva.

Med den nya socialförsäkringen i kombination med den rehabiliteringsmiljard har denna grupp i dag större möjligheter att få stöd på vägen tillbaka än någonsin tidigare. Inom 90 dagar ska Försäkringskassan utreda om det finns förutsättningar för arbetsgivaren att anpassa arbetsuppgifterna och därefter, mellan dag 90 till 180, om det finns förutsättningar för arbetsgivaren att erbjuda andra mer lämpliga arbetsuppgifter.

Eftersom många ur gruppen har tämligen tunga arbeten, till exemple inom vård och barnomsorg så innebär detta att deras möjligheter att få stöd av arbetsgivaren att komma till andra arbeten som fungerar bättre utifrån de fysiska begränsningarna ökat. Om det finns risk för att arbetsgivaren inte kan erbjuda något så erbjuds också personen stöd i att söka annat arbete med hjälp av Arbetsförmedlingen med bibehållen sjukpenning fram till dag 180. Få skov håller i så länge och många ur gruppen mår bättre av att komma till ett mindre belastande arbete varför den nya socialförsäkringen också bidrar till minskad risk för svåra och långvariga försämringstillstånd på längre sikt.

Efter tre månader i arbete börjar dagarna i rehabiliteringskedjan att räknas om igen varför risken att dagarna skulle ta slut vid rätt behandling och i rätt arbete är minimal. De som har de svåraste besvären och begränsningarna kan också idag beviljas sjukersättning sedan rehabiliteringsalternativen är uttömda.

Men Mona och Anne har rätt: efter dag 180 bedöms den kvarstående arbetsförmågan i förhållande till alla arbeten på arbetsmarknaden och sjukpenningen upphör om det finns andra arbeten som man trots sin sjukdom skulle kunna utföra. Och ja, man hänvisas då till Arbetsförmedlingen för att få stöd i att söka ett nytt arbete och också de har tillförts resurser för att bättre kunna möta gruppens behov. Vari ligger det inhumana med att en person hänvisas till rätt instans för att få hjälp att komma vidare till något som är bättre för henne eller honom?

Många av de som är sjukskrivna för sjukdomar är i 30- och 40-årsåldern och har alltså 25–35 år kvar att jobba. Är det mer humant att dessa personer stannar kvar i ett arbete som inte fungerar utifrån deras sjukdom under resten av sitt yrkesverksamma liv med ersättning från socialförsäkringen som kompensation för att de inte kan arbeta lika mycket som skulle kunna vara möjligt i ett annat arbete? Trots att det innebär att de kommer att ha mer värk än vad de skulle ha haft i ett mer lämpligt arbete, trots att det ökar risken för psykisk ohälsa, dålig ekonomi både fram till pensionen och i än högre utsträckning därefter? Trots att de har förutsättningar att må bättre, fungera bättre och tjäna bättre i ett annat arbete?

I och med rehabiliteringskedjan och de resurser som tillförts vården för rehabilitering är det allt fler som kommer till multimodal rehabilitering, med läkare, psykolog, arbetsterapeut, sjukgymnast, etc, där de får hjälp att lära sig att fungera så väl som möjligt och vi vet att tidig behandling ökar chansen för en god prognos. Många ur den grupp som tidigare skuffats undan och glömt bort har inte fått någon form av medicinsk rehabilitering trots att år har gått vilket vi ser som inhumant – människor har glömts bort och deras besvär har därför ökat snarare än minskat, ofta med psykisk ohälsa som följd.

Det vi istället vill se är att personer med dessa besvär får den vård de behöver, när de som bäst behöver den och, för de som behöver det, goda möjligheter att komma till ett arbete som fungerar så väl som möjligt trots de besvär som sjukdomar i rörelseorganen medför.

JESSICA ERICSSON (FP)

personlig handläggare Försäkringskassan, toppkandidat på Folkpartiets landstingslista för Stockholm Sydost

BIRGITTA RYDBERG (FP)

landstingsråd Stockholm

BARBRO WESTERHOLM (FP)

riksdagsledamot och Folkpartiet liberalernas talesperson i sociala frågor