Arresteringen av Radovan Karadzic är en stor framgång för den serbiska säkerhetstjänsten BIA, som fick en ny chef för bara några dagar sedan. Karadzic bodde i Nya Belgrad under falsk identitet och arbetade med alternativmedicin vid en privat läkarpraktik.
Det betyder att han befann sig någon kilometer från arenan där Belgrad arrangerade eurovisionschlagerfestivalen, när de flesta trodde att han gömde sig i gränsområdet mellan Bosnien och Montenegro.
Att den serbiska säkerhetstjänsten inte förmådde arrestera Karadzic förrän i år är inte särskilt förvånande, även om han var mycket skicklig med att dölja sin identitet.
Svårigheterna förklaras delvis av att man efter mordet på premiärminister Zoran Dindic år 2003 beslutade att dra ner på takten i försvarsreformerna. Miloševic-trogna strukturer kunde därmed fortsätta att obstruera arbetet med att lokalisera de misstänkta, vilket inte förenklades av den nyligen avgångne premiärministern Vojislav Kostunicas ytterst motvilliga samarbete med Haag-tribunalen.
Antagandet av en ny författning år 2006 – som innebar att armén slutligen ställdes under civil kontroll – och regeringsskiftet i Belgrad har öppnat för en mer genomgripande reformering av Serbiens försvars- och säkerhetssektor.
Det innebär att Ratko Mladics dagar i frihet också kan vara räknade. Han är dock enligt uppgift hjärtsjuk, vilket i värsta fall kan försvåra genomförandet av en rättegång.
Överlämnandet av Karadzic till Haag-tribunalen kommer troligen inte att få några större inrikespolitiska konsekvenser. Man kan förvänta sig reaktioner från delar av det politiska etablissemanget och företrädare för Serbiska radikala partiet har redan börjat tala i termer av ett ”förräderi”.
Det är dock sannolikt att protesterna ebbar ut och vardagslivet återgår till det normala, särskilt som befolkningen vet att man genom arresteringen av Karadzic har undanröjt ett viktigt steg på vägen mot en ratificering av stabilitets- och associationsavtalet med EU.
Serbien uppfyller därmed viktiga kriterier för att uppnå status som EU-kandidatland. Ledande EU-länder har dock signalerat att nya krav om ”samarbete” ifråga om Kosovo kan komma, vilket riskerar leda till ytterligare inrikespolitiska förvecklingar.
Arresteringen kommer att få störst effekter i Bosnien och Hercegovina. En domstolsprocess mot Karadzic välkomnas av släktingarna till många av de över sextio tusen bosnjaker och strax under tio tusen kroater som dog under Bosnienkriget, samt de hundratusentals människor som tvingades bort från sina hem.
Det är dock inte troligt att processen medför en försoning mellan landets folkgrupper.
Serberna har en mycket låg tilltro till tribunalens objektivitet, vilket på senare tid har förvärrats av att domstolen inte har kunnat fälla höga bosnjakiska och albanska befälhavare för brott mot serbiska civila.
Processen mot Karadzic kommer troligen inte att förändra den utbredda uppfattningen att Haag-tribunalen är en politisk domstol som endast dömer serber.
Ett annat problem är att folkgrupperna i Bosnien och Hercegovina har en oförenlig syn på krigets karaktär. Medan en majoritet av bosnienserberna anser att de förde ett försvarskrig för att undvika kroatisk och bosnjakisk dominans, menar bosnjakerna att konflikten inte var ett inbördeskrig utan en aggression från Serbien.
I mångas ögon är den bosnienserbiska Republika Srpska en ”folkmordsskapelse”, som borde upplösas. Om bosnjakiska politiker väljer att använda Karadzics arrestering för att åter aktualisera den frågan, kan det leda till serbiska motreaktioner och ytterligare destabilisering av en redan skör statsbildning.
Även om arresteringen av Karadzic knappast kommer att innebära ett närmande mellan folkgrupperna, är det en framgång att en sedan länge emotsedd rättegång kan hållas. Om inte annat så betyder det att offren får sitt lidande uppmärksammat, samtidigt som åtminstone en av de högsta politiska ledarna inte hinner dö innan dom avkunnas.
När också Mladic är borta har merparten av det politiska ledargarnityret från krigen på 1990-talet förpassats till historien.
TOMISLAV DULIC
Balkanforskare, programmet för studier kring Förintelsen och folkmord
Uppsala universitet
