Efter tragedin på Utøya förväntade vi oss att attityden mot människor från andra länder skulle förändras. Så blev det inte. Främlingsfientliga bloggar är fortsatt populära och organisationer som är kritiska mot muslimer växer stadigt. När dessa krafter får fritt spelrum och tillåts bestämma vad vi pratar om, och hur, slås förutsättningarna sönder både för en nyfiken dialog mellan människor och för en sund och saklig religionskritik.

I Sverige har rasismen funnits länge. Trots att staten tagit avstånd från rasismen lever den kvar i vardagen, i obetänksamma uttalanden om hur invandrare är, eller om vad muslimer tycker.

Vardagsrasismen förstärks av främlingsfientliga organisationer inom det civila samhället. I officiella sammanhang nämner de inte längre raser, de talar i stället om kultur. Kampen mot främmande raselement har bytts ut mot främmande kulturer. Men det är kulturer som man föds in i och som påstås inte går att förändra.

Mångkulturen är dessa organisationers stora fiende, eftersom de menar att människor som är födda olika inte kan, eller bör, leva tillsammans. De tror inte att flera kulturer kan finnas i samma land utan att det uppstår olösliga konflikter. Särskilt muslimer menar de, är omöjliga att integrera. Rasisterna använder även religionskritik i sina försök att legitimera angreppen mot islam och muslimer, samma verktyg som så ofta används i angrepp mot judar.

För att lyckas med sitt uppsåt måste de främlingsfientliga framställa muslimer som en enda grupp. Alla är de likadana; starkt religionsstyrda och med vissa politiska idéer. Muslimer får inte själva komma till tals. Organisationer eller partier som Sverigedemokraterna hamrar målmedvetet in ord som ”massinvandring” och ”islamisering”. Syftet är att läsarna ska tro att invandrare, särskilt muslimer, är farliga. De ställer människor med olika hudfärg, etnicitet och religion mot varandra, och förgiftar det offentliga samtalet.

I den här miljön är det viktigt att vi andra inte tangerar främlingsfientlighet när vi debatterar. Man måste vara varsam med sina formuleringar och avstå från svepande generaliseringar. Vi måste låta enskilda individer själva få definiera sin tro och sina politiska uppfattningar och aldrig klumpa ihop alla med en viss tro eller bakgrund till en enda homogen grupp.

Kärnan i det civila samhället är konfliktfylld. Organisering sker ofta utifrån exklusiva grupptillhörigheter och identitet skapas utifrån olikheter. Det är ibland, men långt ifrån alltid positivt. I detta vill vi vara en positiv kraft.

Det civila samhället rymmer hat och auktoritära strömningar, men också konflikthantering, folkbildning och föreningsliv som står för motsatsen.

Vi samlar därför organisationer från det civila samhället, med vitt skilda röster, till aktiviteter inom ramen för ett initiativ vi kallar One Sweden. Respektfullt samarbete tror vi är nyckeln till social och ekonomisk framgång i vårt sekulära samhälle. Fördomar bryts ner och samförstånd byggs upp. Tillsammans kan vi diskutera samhällsproblem och välfärdens utmaningar då vi delar samma grundvärden; ett öppet, demokratiskt och framgångsrikt Sverige. Ett Sverige där alla har samma rätt och möjlighet att bidra till utvecklingen, oavsett tro, födelseort eller hudfärg.

Om rasisterna ska lyckas i sitt samhällsbygge handlar inte om ifall vissa småpartier kommer in i riksdagen eller inte. Det hänger på om vi väljer att genomskåda deras retorik, slutar stötta deras världsbild och istället bygger upp något annat.

ANNA ARDIN

projektledare One Sweden, Tankesmedjan Sektor3

JESSICA SCHEDVIN

ordförande Unga humanister

HENRIK FORSNER

Fokusfråga antirasism, Unga humanister

ANTON LANDEHAG

ordförande Ungdom mot rasism

EDWARD SKÖLLERFALK

verksamhetsansvarig Pingst ung

YASRI KHAN

ordförande Svenska muslimer för fred och rättvisa

BARBARA SPECTRE

rektor Paideia – The European Institute for Jewish studies in Sweden