Damon Rasti

När ska vi med invandrarbakgrund sluta med vår egen rasism?

Damon Rasti

Nyligen sprang jag på en barndomsbekant som bor kvar i den förort jag växte upp i och lämnade för snart tio år sen. Jag frågade honom hur det var i orten nuförtiden. Han beklagade sig över alla svarta som hade flyttat in. Helt öppet i tågvagnen. Hans egna ursprung? Mellanöstern. Hur kunde han ha glömt bort det motstånd vi själva fick utstå när vi var nyanlända i området? Blickarna, snacket, glåporden.

Detta är det första jag kommer att tänka på när jag i måndags läser rapporter om ett hatbrott i Malmö där en pappa och hans lilla son blivit överfallna på grund av sin hudfärg och etnicitet. Pappan misshandlades grovt framför ögonen på sin 1,5-årige son. Av medieuppgifterna att döma handlar det om förövare med annan etnisk bakgrund än svensk. En rasism vi sällan pratar om. Rasismen mellan folk med olika invandrarbakgrund.

Jag trodde länge att iranier var den mest rasistiska folkgrupp som existerade. Stolta, nationalistiska och nedlåtande mot andra folkgrupper. Född och uppvuxen i Iran fick jag lära mig att turkar, araber, svarta och många andra i princip var underlägsna människor. Än idag kan jag få höra folk med iransk påbrå tala illa om kurder och många andra enbart baserat på det faktum att de har en annan etnicitet.

När jag började prata om denna problematik med vänner som hade annat påbrå visade det sig vara likadant hos ett flertal andra invandrargrupper. Serber, turkar, araber och många fler hatade andra nationaliteter, dels utifrån historiska perspektiv men också enbart baserat på rasistiska fördomar, mot till exempel svarta eller romer. En bekant som är eritrean pratar ofta ofattbart kränkande om somalier. Denna rasism är också förvånansvärt öppet uttalad. Precis som med killen i tunnelbanan. Jag har nog aldrig hört så många grova påhopp på andra grupper som när jag pratar med folk med invandrarbakgrund. Särskilt folk som är äldre. De kan få ett kommunmöte i Vellinge att framstå som lika sympatiskt som Bamse.

Ett utmärkt exempel på hur denna rasism kan uttryckas är rapporter om exempelvis syrianer som röstar på Sverigedemokraterna, enbart på grund av att partiet visar avsky mot muslimer. Eller muslimer som hoppar på judar i Malmö av religiösa anledningar. Ofattbart, idiotisk och djupt tragisk på flera plan.

Min vän dejtade en tjej – född i Sverige - med polskt påbrå. Första gången när han skulle träffa föräldrarna gjorde pappan klart på en gång att han inte ville att hans dotter skulle dejta ”araber”. Min kompis har iranskt påbrå. Men det spelade ingen roll för denne man. Han ville inte att någon med ”fel” invandrarbakgrund skulle vara tillsammans med hans dotter. Att han själv kom hit som invandrare, och av många fortfarande sågs som en, verkade han ha glömt bort när han tagit sig uppåt i livet.

Min stilla undran är nu: När ska vi med invandrarbakgrund sluta med vår egen rasism? Hur ska vi kunna ställa etniska svenskar som uttalar sig rasistiskt till svars när en hel del av oss själva gör vårt bästa för att smutskasta varandra? Sverige är trots allt ett av de minst rasistiska länder när det gäller hur folk uttrycker sig gentemot varandra och talar om människor från andra länder. Det finns givetvis mycket att förbättra i Sverige kring dessa frågor, inte minst kring strukturell rasism. Men när ska ni med invandrarbakgrund som uttalar er nedsättande om andra invandrare förstå att ni sitter i samma båt som personerna ni baktalar? Att ni är hycklare som skämmer ut er med den okunskap och hat som ni sprider i vårt nya gemensamma land? Oavsett om det ter sig i form av skitsnack bland vänner eller påhopp på människor på gatan.

Vill ni ha ett mindre rasistiskt Sverige? Låt oss då börja med att behandla andra som också har kommit hit från andra länder och delar vårt utanförskap med största respekt och empati, samt ett minimalt hat. Det är vi skyldiga varandra.

DAMON RASTI

skribent och debattör