Det svenska samhället är här för att stanna liksom även det mångkulturella samhället.

Ihsan Kellecioglu

Jag läser med avsky det som händer i Forserum i och med de trakasserier som somaliska barn och ungdomar får leva med. Somaliska barn som har flytt från krig och fattigdom söker skydd i ett av världens mest trygga och välutbildade länder och blir i Sverige fortsatt utsatta för olika följder för att de har en annan pigmentskala än normen.

När jag var 12 år flyttade jag från det mångkulturella området Vårby Gård i Stockholm till den lilla orten Norberg i Västmanland. Jag hade aldrig i mitt liv träffat rasister tidigare. I sjätte klass på mellanstadiet fick jag nästan dagligen höra att jag var en neger eller svartskalle för att jag hade en annan bakgrund. Många elever visade tydligt att jag inte var inte välkommen i skolan. Den dagliga rasismen försvann efter ett tag när jag fick fler och fler vänner i Norberg.

Tyvärr dök den upp igen när jag kom upp i tonåren och började hänga på platser där alkohol var inblandat, det kunde vara på barer eller olika fester. Då återkom de rasistiska uttrycken och flera gånger hamnade jag och mina vänner, som också var ”invandrare”, i regelrätta slagsmål. Vi kunde inte bara ”hänga” på nattklubben eller festen som alla andra efter att det hade druckits för mycket alkohol. Det var som en spärr som gick loss hos många ungdomar och vuxna, där alkoholintag plötsligt gjorde mig till svartskallen, turken, negern igen – kort sagt ”den annorlunda”.

Flera av mina vänner blev misshandlade av skinnskallegäng utan att det blev några som helst påföljder för förövarna. Och jag visste redan då att flera svenskar egentligen var schyssta killar men som hamnat snett i sökandet efter en identitet och tyvärr hittat den hos skinnskallar.

Under hela min uppväxt fick jag inte en enda gång stöd från någon vuxen i skolan eller någon annan i de offentliga verksamheterna. Det fanns till och med lärare som tyckte att det var ok och inte så farligt, det ungdomarna sa, ”för de menar inte det egentligen”. Samma upplevelser har även mina vänner från personalen på skolan.

Jag får liknande associationer när jag läser att pastorn i Forserum skäms för att ingen har reagerat tidigare. Kommunalrådet och socialtjänstchefen i Forserum anser inte att motivet är rasistiskt och att de ungdomar som utsätter den somaliska gruppen för trakasserierna är unga med problem sen tidigare.

I min mening är det en rasistisk handling att barn med en annan pigmentskala än normens ska bli utsatta, bara på grund av den enkla faktorn. Rasismen är ett stort problem i Sverige och världen och det måste vi ta på större allvar. Kommunalrådet och socialtjänstchefen må ha rätt i att det handlar om ungdomar som har bekymmer socialt och att de därför blir förövare. Men om samhället hade tagit i med hårdhandskarna när det gäller rasism så hade de somaliska barnen i Forserum inte blivit utsatta bara på grund av sin hudfärg. Och jag tror inte att kommunalrådet och socialtjänstchefen hade agerat på det sättet om deras barn hade varit med om trakasserier med rasistiska motiv.

Alla barn och ungdomar behöver stöd, och där har hemmet och det offentliga ett stort ansvar, både för att skydda de ungdomar som söker en identitet och för att vara ett stöd till de ungdomar som drabbas; för alla är vi offer i ett rasistiskt samhälle, fast på olika sätt.

En åtgärd vi behöver anta är att utbilda etniskt svenska ungdomar och föräldrar så att de kan integreras bättre i det mångkulturella samhället, på liknande sätt som vi har integrationsåtgärder för invandrare som ska integreras in i det svenska samhället. För såsom det svenska samhället är här för att stanna är även det mångkulturella samhället det, och den kombinationen är helt underbar.

IHSAN KELLECIOGLU

arbetar med barn- och ungdomsfrågor