Daniel Poohl och Mikael Ekman

Det är först nu som SD på allvar avkrävs ansvar för hur partiets företrädare beter sig.

Daniel Poohl och Mikael Ekman

Sverigedemokraterna upplever sin största kris någonsin. De uppmärksammade filmerna från riksdagsledamoten Kent Ekeroths mobiltelefon visar ett Sverigedemokraterna långt bort från det rumsrena alternativ man vill framstå som.

Krisen har flera orsaker. Det är inte första gången ledande figurer i partiet försätter sig i problematiska situationer. Men det är först nu, när partiet sitter i riksdagen, som Sverigedemokraterna på allvar avkrävs ansvar för hur partiets företrädare beter sig. Dessutom har partiets nolltolerans blivit en nyckelfaktor i rapporteringen om partiets hantering av krisen. Eftersom Jimmie Åkesson lovat att partiet ska agera mot rasistiska övertramp kommer han nu tvingas att förhålla sig till det löftet.

Frågan handlar inte bara om SD-topparnas agerande, utan lika mycket om hur Jimmie Åkesson hanterar situationen. Sverigedemokraternas nylanserade nolltolerans är med största sannolikhet en av anledningarna till att partiet har fått ett ökat stöd i opinionen under de senaste månaderna. Partiet har helt enkelt lyckats få det att se ut som att ledningen villa göra upp med rasismen i partiet.

Den nya bilden av Sverigedemokraterna, som nu alltså är på väg att krackelera, är resultatet av många års mödosamt arbete.

I vår bok ”Ut ur skuggan – en kritisk granskning av Sverige- demokraterna” nagelfar vi partiets historieskrivning. Vi kan visa hur partiet ljuger och skriver om sin historia för att framstå i bättre dager. Det partiet beskriver som viktiga uppgörelser med sitt förflutna handlar snarare om kosmetiska förändringar. Mikael Janssons tillträdde som partiledare 1995 påstås innebära en ny inriktning för partiet. Men vår granskning visar att andelen kandidater med vit makt-koppling var fler i valet 1998 än i valet 1994. Jansson har till och med själv erkänt i en intervju i tidskriften Expo att han ”kanske satte för lindriga gränser” under sin tid som partiledare.

När partiet splittrades 2001 så beskrevs det av Sverigedemokraterna som den slutgiltiga uppgörelsen med extremisterna. Samtidigt jublade man internt åt att en ökänd nazist valde att ansluta sig till partiet i stället för till utbrytarna i Nationaldemokraterna.

Vi kan också visa hur partiet kontinuerligt har arbetat med att försöka få sina företrädare att klä partiets politik i rätt skrud. I en intern strategidiskussion 2004 skrev den dåvarande partisekreteraren bland annat: ”man säger inte att man skall ’hänga landsförrädarna’, man säger att man skall ’utkräva ansvar av de politiker som agerat i uppenbar strid med sitt lands intressen’”. Dagens så kallade nolltolerans är en del av samma strategi. I sin nya kommunikationsplan uppmanar Sverigedemokraterna sina företrädare att inte prata som de gör vid köksborden. De ska tänka på vilka ord de använder. Nu som då handlar det inte om att göra upp med rasism och intolerans i partiet. I vissa fall bryter lokala företrädare så tydligt mot partiets politik att det är självklart att de ska kastas ut. Men i huvudsak handlar nolltoleransen om att få företrädare att säga saker på rätt sätt. Att inte bete sig olämpligt.

Nolltoleransen fyller också ett annat syfte. Den skapar illusionen av att Sverigedemokraterna är ett parti som andra. Och att rasistiska övertramp är undantag. Men så är det inte. Sverigedemokraterna är ett parti som bygger sin politik på ett skillnadstänkande baserat på kultur och etnicitet. Människor från olika delar av världen är så olika att de inte ens kan leva tillsammans. De ska hållas isär.

Erik Almqvists misstag var hans aggressiva beteende och hans rasistiska och sexistiska utfall – och att det fastnade på film. Mycket av det andra han säger i filmklippen går i linje med partiets retorik. Svenskfientligheten, rätten att bestämma vem som är svensk, att Sverige är ”mitt land, inte ditt”. De idéerna har funnits i partiet sedan starten. De utgör kärnan i partiets ideologi oavsett vad kommunikationsplaner säger och oavsett talet om nolltolerans.

DANIEL POOHL

vd, stiftelsen Expo

MIKAEL EKMAN

journalist och ideell researcher, stiftelsen Expo