Lagen om finansiell rådgivning eller rådgivningslagen som den kallas i dagligt tal har nu varit i kraft i åtta år.
Lagen tillkom som en reaktion på att många konsumenter råkade illa ut i mötet med professionella finansiella rådgivare.
I korthet innebär lagen att näringsidkare som är vårdslösa i sin finansiella rådgivning gentemot konsumenter är skadeståndsskyldiga.
Tyvärr kan vi konstatera att lagstiftningen inte haft någon synlig inverkan.
I endast 1 av 5 tingsrättsavgöranden döms till konsumentens fördel. I Allmänna reklamationsnämnden (ARN) är det ännu färre ärenden som konsumenten vinner.
Hur har det då blivit så här? Jag tror det är en rad faktorer som samspelar. Jag ska nämna några.
1Rådgivningsbegreppet är inte definierat. Det går att kringgå lagens tillämpning genom att hävda att det inte varit fråga om rådgivning utan om marknadsföring.
2Bevisbördan för vad som hänt ligger på konsumenten. Trots det enorma informationsövertaget som näringsidkaren har är det konsumenten som ska visa att näringsidkaren varit vårdslös. Jag har själv haft ett fall där en 80-årig kvinna bedömts jämbördig med en stor försäkringsförmedlarkedja. Trots att inga original av rådgivningsprotokoll kunde återfinnas – förmedlaren medgav slutligen att originalen förstörts – och de kopior av rådgivningsprotokollen som fanns var oliklydande ansåg tingsrätten att förmedlaren inte varit vårdslös. Kontentan av det hela är att det räcker för en finansiell rådgivare att få kundens namnunderskrift på en blankett med av den finansielle rådgivaren ikryssade rutor med standardiserad text för att lagens krav skall vara uppfyllda. För egen del anser jag att till exempel ett förkryssande av ett av alternativen ”lågrisk”, ”mellanrisk” eller ”högrisk” inte säger någonting om kundens riskbenägenhet. Mitt förslag är att krav på ljudupptagning av alla rådgivningssamtal skall införas. Det är enda sättet att i efterhand skapa sig en bild av vad som förevarit.
3Alla finansiella rådgivare skall vara certifierade och stå under Finansinspektionens tillsyn. I dag finns inget generellt krav på registrering och ansvarsförsäkring för finansiella rådgivare. Det finns heller inget lagkrav på minimiutbildning.
4Vi måste hitta ett nytt sätt att skipa rättvisa. Kunskapen i de allmänna domstolarna vad gäller finansiell rådgivning är många gånger så dålig att det närmast liknar ett lotteri om man som enskild skall vinna framgång eller ej. Att då riskera att få betala inte bara sina egna rättegångskostnader utan även motpartens ter sig inte försvarbart.
Ovanstående tror jag utgör en del av förklaringen till att den som påstår sig ha blivit utsatt för vårdslös rådgivning bara har 20 procents chans att vinna i tingsrätten och att konsumenten i ARN i allmänhet vinner varannan gång utom när det gäller finansiell rådgivning då man bara vinner var sjätte gång. Det finns dock ytterligare åtgärder att fundera på såsom till exempel införande av ett provisionsförbud. Jag tror dock att man skall vara försiktig med att döma en yrkeskår utifrån det sätt de tar betalt. De flesta finansiella rådgivare är trots allt hedervärda och duktiga yrkesmänniskor. Vi måste bara hitta ett sätt att sålla bort den minoritet som tänker mer på sin egen plånbok än kundens.
Magnus Dahlgren
advokat, Stockholm
