I ett utfall av överdriven försiktighet valde Rädda Barnen nyligen att censurera sin egen forskningsrapport om hederskultur och sexuella övergrepp i Mellanöstern.
De tog till och med bort ett så enkelt faktum som att ”Tonårsflickor kan tvingas att gifta sig vid mycket låg ålder. Termen ’tvångsäktenskap’ antyder att minst en av parterna inte har givit sitt samtycke till föreningen”.
För oss, liksom för den censurerade forskaren Pernilla Ouis, fil dr och samordnare för Rädda Barnens projekt kring förebyggande åtgärder mot hedersrelaterat våld, är det obegripligt. Varför skulle Rädda Barnen veta bättre än Pernilla Ouis?
Dessvärre följer Rädda Barnen sitt mönster. När Farnaz Arbabi och Lotta Fristorp skrev Överlevnadshandbok för flickor om frihet och heder ville Rädda Barnen även då stryka i innehållet.
De plockade bort partier som ansågs för radikala av rädsla för att det skulle kunna uppfattas som stötande. Stötande, för vem?
När handboken skulle distribueras backade Rädda Barnen även där: från en ambition om att nå alla tjejer i nionde klass blev boken endast utdelad till ungdomsmottagningar och skolbibliotek.
Vi hade hoppats på att man som ung flicka skulle få ett eget exemplar av boken i handen. Men Rädda Barnen var rädda för att det skulle väcka vrede hos föräldrarna.
Precis som forskaren Pernilla Ouis menar vi att det är kränkande att förutsätta att vi inte klarar av att diskutera problem. Förutsättningen för att kunna lösa problem – alla problem – är ju att adressera dem.
Rädda Barnen har försvarat sina strykningar i Pernilla Ouis rapport. ”Vi menar att man måste kunna titta på enskilda händelser utan att fördöma en hel kultur eller religion”, sa Rädda Barnens ordförande Marianne Nivert.
Hellre individuella analyser än strukturella och kulturella, är alltså ledordet för Rädda Barnen. Vad är det för slags hållning egentligen?
Visst, alla människor är unika individer. Men den kontext som varje invid lever i är alltid relevant och viktig.
Tänk om Rädda Barnen hade varit med när föreställningen Elektras systrar turnerade i hela Sverige häromåret. Då skulle Rädda Barnen ha sett att den unga publiken sökte kontakt med skådespelarna efter föreställningarna. Och det hände överallt, oavsett om Elektras systrar besökte Skärholmen, Eskilstuna eller Östersund.
Tjejerna berättade att de blev misshandlade av sin far, sin bror eller någon annan i familjen när de protesterade mot ett planerat bröllop. De berättade hur de försökte bryta sig loss ur nedärvda traditioner.
De berättade hur de fick hela släkten emot sig när de protesterade mot att de inte fick välja sitt eget liv eller sin partner.
Kanske är det just det där mönstret som Rädda Barnen inte orkar se – hur hela släkten engageras i förtrycket.
För så är det ju inte för andra misshandlade kvinnor, sådana som lever i traditionellt svenska familjer. De riskerar inte att få hela släkten efter sig.
När publikens berättelser blev många och strukturerna uppenbara tog Riksteatern och Uppsala stadsteater kontakt med Fryshuset, som startade stödverksamheten Elektra.
Efter ett tag hörde bröder av sig också och bildade Sharaf Hjältar, som tar avstånd från traditionella och kulturella förväntningar på att bröder ska misshandla och trakassera sina systrar.
Det är märkligt att det är så outgrundligt svårt för Rädda Barnen att tala klarspråk i de här sammanhangen, när de inte tvekar i andra sammanhang.
Aldrig har man till exempel gjort alkoholrelaterat våld till något enskilt och individuellt. Att hedersrelaterat våld bedöms enligt särskilda parametrar är i sig ett exempel på strukturellt förtryck.
För att vara en del av lösningen – och inte som nu, en del av problemet – måste Rädda Barnen lära sig att se de mönster som omger enskilda händelser.
Kalla det dysfunktionella mönster, kalla det strukturer eller kalla det hederskultur. Men blunda inte för att de finns. Väj inte undan!
Strukturer och mönster finns i Mellanöstern liksom i Sverige. Genom att blunda och ta bort formuleringar som kan vara känsliga och som kan leda till debatt väljer Rädda Barnen bort möjligheterna till förändring.
Att se strukturerna runt en enskild händelse är inte detsamma som att fördöma, tysta ner och ta avstånd. Tvärtom.
Att se strukturer är att se verkligheten. Genom att uppmärksamma och diskutera kan man förändra strukturerna, de är inte statiska.
Vi vet att Rädda Barnen vill väl. Vi vet att Rädda Barnen skulle kunna vara en faktor för förändring.
Därför hoppas vi att Rädda Barnen bryter med sitt eget mönster som blockerar möjligheten för dem att vara med och påverka utvecklingen. Visa alla som behöver hjälp att Rädda Barnen är en modig organisation.
Plocka in Pernilla Ouis formuleringar i rapporten igen!
