När det stormar på de finansiella marknaderna är det långt fler än bankdirektörer och aktiemäklare som oroar sig.

När världens börser rasar och banker tas över av staten, samtidigt som återkommande varsel om uppsägningar smärtsamt och tydligt signalerar att jobben hotas, är det besked som skär rakt in i människors vardag och privatekonomi.

Värdet på besparingar i fonder sjunker rekordsnabbt. Räntan på bolånen stiger. Det skapas en osäkerhet om banken, där bostadslånet och lönekontot finns, kommer att överleva.

Sverige har ändå kommit lindrigt undan. Vi har ordning på statsfinanserna och kan genom Riksbanken garantera att det finns pengar i banksystemet.

Svenska banker har lärt sin läxa av 1990-talets bankkris och verkar inte ha tagit alltför vidlyftiga risker. Men när det stormar i omvärlden slår vågorna in också över ett av omvärlden så beroende land som Sverige. Vi drabbas av beslut och händelser som är bortom vår kontroll.

Dessvärre får marknadsekonomins kritiker vatten på sin kvarn. Kritikerna har naturligtvis fel i den bemärkelsen att andra alternativ, med statlig kontroll och dominans i ekonomin, är och alltid har varit förödande för ett lands ekonomiska tillväxt och framför allt för människors privatekonomi.

Vi är självklart anhängare av marknadsekonomi. Men inte av en okontrollerad rå kapitalism.

För att kunna kombinera all den framgångspotential som finns i fria marknader med social och ekologisk nytta och hänsyn krävs juridiska ramverk så att viktiga samhällsintressen kan skyddas och tas tillvara.

Vad den nuvarande turbulensen dessutom visar är att en tydlig och väl definierad etik måste finnas med. I lagstiftningen. I bolagens styrelserum. I varje anställds yrkesutövning.

När tilltron till banker och sparande hotas, hotas också en av grunderna för ett fungerande samhälle. När människor upplever att ekonomin är i gungning, räcker det inte för branschen att säga att man följt de lagar och regler som finns.

Det är löntagarnas, småspararnas och pensionärernas ekonomi som låneinstitut och fondmäklare hanterar. Därmed också en stor del av vanliga människors förutsättningar för ett gott liv.

Den finansiella krisen ställer många frågor på sin spets. När de amerikanska bolåneinstituten sänkt kraven för vem som får ta ett huslån, har intentionen varit god. De har gett låginkomsttagare möjlighet att skaffa ett eget hem och höja levnadsstandarden.

Men att ge lån till människor som helt saknar marginaler är oetiskt.

För att inte tala om idén med negativ amortering, det vill säga att lånet automatiskt utökas varje månad i takt med att värdet på huset eller lägenheten ökar. Det är inte att ta ansvar för människors privatekonomi. Det är att vara en del av ett ekonomiskt system där profiten ställs främst och risktagandet skenar.

Vad sker med tilltron till banksystemet när medierna rapporterar om fortsatta bonus­utbetalningar till bankanställda, samtidigt som spararnas pengar går upp i rök?

Eller att bankerna inte litar på varandra och vågar låna ut pengar sinsemellan?

Mycket av turbulensen handlar om ­psykologi. Det är viktigt att i nuläget inte skicka signalen att banken är villig att ta risker med människors pengar för att sedan belöna direktörer och ägare.

I det läge som uppstått har regeringen naturligtvis sett till att vara ständigt uppdaterad om vad som händer.

Vi har fattat de beslut som varit nödvändiga för att skydda spararnas pengar så långt det är möjligt. Det handlar om etik, men också om att vara praktisk.

Tyvärr har oppositionen hittills valt att ”prata upp” krisen i Sverige. Istället för att visa politisk enighet för landets och medborgarnas bästa, chansar oppositionen på att ökad oro ska spela dem i händerna och belöna dem i opinionen. Det är inte särskilt god etik.

När den finansiella oron skapar en kris för ägande och kapitaltillgång väljer oppositionen att tala om återinförd förmögenhetsskatt. Det är att tala om för den som placerar sina tillgångar att det är säkrast att placera dem i andra länder än Sverige när hela havet stormar.

Möjligen hoppas socialdemokratin att det ska leda till problem för regeringen. Men det leder framför allt till problem för dem som behöver ett arbete och för dem som är beroende av att kapital stannar i Sverige så att fler människor betalar skatt och därmed bidrar till den gemensamma välfärden.

Inte heller det är särskilt god etik.

Vi är övertygade om att svenska bankers ansvarstagande och regeringens förmåga att skapa stabilitet i ekonomin är positivt för svenska sparare. Men turbulensen påminner oss om att god etik är en nödvändighet för stabilitet och förtroende.

För att inte riskera en kris också på etikens område måste alla krafter samspela.

För allas bästa.

Göran Hägglund

socialminister, partiordförande

för Kristdemokraterna

Mats Odell

finansmarknadsminister

förste vice ordförande

Kristdemokraterna