När vi en gång under utbildningen studerade andra kyrkosamfund i Sverige, fick vi nog uppfattningen att Svenska Missionsförbundet var det som lade minst vikt vid en formulerad bekännelse. Det har jag fortsättningsvis trott var en poäng med Missionsförbundet.
Krister Anderssons artikel den 23 februari var en glad överraskning. Inte bara att den Nicenska trosbekännelsen lyftes fram så starkt utan också de sju tidiga ekumeniska koncilierna.
Själv använder jag alltid Nicenum, som vi säger, i söndagens mässa, när jag får bestämma. Den är som att gå in i ett rum med kristenhetens samlade och beprövade erfarenhet. Den ger stor rymd och fyllighet och är språkligt vacker.
Det är inget fel på den apostoliska, men jag har märkt att den lätt uppfattas som en rad dogmatiska lärosatser att säga ja till eller inte. Självfallet tror jag på formuleringarna, ordagrant. De är ju vägda som på guldvåg och har burit genom tiderna och världen över. En trygghet att vila i.
Att jag och andra biskopar, som känner ärkebiskopen - för min del redan sedan han var min elev en gång och senare missionärskollega och ofta har sett honom fira nattvardsmässan och hört honom predika - inte tar avstånd från hans ärliga försök att balansera personlig tro och tidsbunden förståelse är väl inte så konstigt.
Trosbekännelserna - tre till antalet med den Athanasianska - är kortfattade om Fadern, skaparen, och Anden, hjälparen. Där är det just Jesus från Nasaret det gäller och då två fakta: Guds människoblivande i honom, inkarnationen som det kallas, och Guds försoning av världen med sig själv i honom, genom hans död och uppståndelse:
"För oss människor och för vår salighets skull", som det så fint uttrycks i Nicenum.
Som nytestamentlig exeget tycker jag att vissa debattörers tal om
tatt jungfrufödelsen är något senare inkommen i traditionen, är dålig exegetik (vetenskaplig bibelutläggning). Något nattstånden, helt enkelt.
Och dessutom ett grundskott mot den ortodoxa kyrkotraditionen, som ändå formade de första tusen åren av kyrkans gemensamma tradition. Där är Jesu mor Maria "theotokos", gudsföderska.
Men är inte Missionsförbundets nuvarande bekännelseformuleringar vid närmare eftertanke aningen vaga trots allt med "sammanfattningar som vittnar om den kristna tron" och "Utifrån dem vill Svenska Missionsförbundet …"
Men visst är det spännande med olika formuleringsförsök kring "vår allra heligaste kristna tro"?
Biörn Fjärstedt biskop Visby stift
och ansvarig för Svenska kyrkan i utlandet
