Tydlighet och tvärsäkerhet i samtalet om tro är bra för andligen bekväma. En lathund för intellektuellt trötta. Det poetiska öppnar mysteriet medan dogmatiken stänger. Visst är det tillåtet att ta ett djupt andetag i trons paradox, skriver gästpredikanten Olof Buckard.
Olof
Buckard. Foto:
Claudio Bresciani/ Scanpix Sanning i den nytestamentliga grundtexten heter Aläteja, som etymologiskt betyder det icke-dolda. Något vi självfallet aldrig når. Och som vi därmed inte heller finner fullt adekvata ord för, vilket språkligt filigransarbete vi än bemödar oss om.
Möjligen kan vi med språkets hjälp närma oss och ana.
Parentetiskt kan det vara relevant att erinra om den österrikiske satirikern Karl Kraus aforism om språk och insikt: "Språket är tankarnas härskarinna. För den som söker vända på förhållandet kan det kanske bli en duktig hushållerska, men det håller sitt sköte stängt."
Den poetiska sanningen har i litterär tradition namn om sig att vara den största sanningen.
Hur har denna karakteristik av begreppet sanning giltighet i det seglivade meningsutbytet om en dogmatiskt präglad kristendomstolkning kontra en mera "öppen", poetisk med inkarnationens rika mysterium i fokus?
En oersättlig poäng med just den kristna livstolkningen är att Gud blir Människa så restlöst. Med de tumultartade villkor och våldsamma krängningar och turbulenser i själ och ande som detta inbegriper.
En mera uppfordrande och kaotisk gudsbild är svår att föreställa sig.
Den är rimligen besvärlig att sätta på några dogmatiska, aldrig så aristoteliskt-logiska, formler eller fånga i oklanderligt välstrukturerade teologiska systematiseringar.
Låt vara att en akademisk formalisering trots allt har sitt oavvisliga värde som grundläggande orientering. Som hjälpreda och som intellektuellt grovarbete har den teologiska diskursen sin givna funktion.
För "Ordet som blev Människa" (Joh. 1:14) framstår dock poesin i princip som det mest skiktade språk vi har att tillgå. Och som det mest ansvariga när det gäller att ständigt fördjupa uppenbarelsen av det kristna mysteriet.
Det som bl a kännetecknar poesins grammatik och essens är att poesin i sina ofta välbetänkta syntaxuppror, djärva saltomortaler och perspektivbrytande bilder förmår att inkludera motsägelse, motsättning, konflikt. Och paradox.
Vad är det som är så bra med paradoxen? I paradoxens många gånger hisnande metaforik får jag vara splittrad, trasig, tillitsfull. Hängiven och distanserad.
Den danske poetikern Poul La Cour har pregnant utmejslat något av kvintessensen i ett poetiskt förhållningssätt:
"Den poetiska bilden är uppbyggd av motsättningar, som genom att föras samman belyser inte endast varandra utan alla tings sammanhang och enheten i det liv vi lever."
En av Danmarks nu levande mest framträdande poeter Pia Taftrup har bekänt att Jesus är en så omvälvande ledstjärna i hennes liv att hon inte kan betjäna sig av någon kyrka.
Det är förfärande enögt och fåkunnigt att från klerikalt håll i debatten bemöta motståndarlägret genom att förringande orda om "bara metaforer" (Anders Piltz) och evangeliet som ett "enbart poetiskt och mytiskt budskap" (Arborelius/Hedin).
Och det förefaller som om prästkragen är ett strypkoppel.
Bärarna tycks kippa efter andan, men försöker dölja dilemmat i ansträngt klädsamma ordvändningar.
Den lydiga givaktställningen inför urkristendom och fornkyrka är också starkt betänklig. Och blir i vissa lägen grotesk.
Den norske katolske patern och författaren Kjeld Arild Pollestad har träffande formulerat bryderiet kring dogmatik och poesi:
"Overalt finnes de samme tendenser til å belönne konformitet og straffe autentisitet. Dogmatikeren fortrenger stadig poeten. Hvorfor föler så mange at prestens ord ikke angår dem? Jeg tror at svaret er dramatiskt enkelt: Presten er bundet og ufri. Han har ikke mot til å väre poet."
En jesuitpater i Brännpunktssamtalet skriver: "Man kan inte ha en personlig tillitsrelation till Gud om man inte håller det för sant att Gud finns."
Det låter sig säga.
Men försanthållandet om Guds existens är avgjort inte ständigt närvarande hos någon.
Det vore rent av ett svek mot en fördjupning av inkarnationen. Försanthållandet förlöper i en process, som har karaktär av oavlåtlig pendelrörelse. Och där ett sammansatt tvivel stundtals har behov av ett språk för s k teologia negativa: "Den gud som inte finns, det är han som tänder min själ i lågor." (Pär Lagerkvist)
Så erfar hjärtat ofta. Så säger förnuftet av och till. Och så kunde Jesus känna det.
Om detta inte får utlopp i liturgin, i den dogmatiska skrivningen blir trons språk aldrig till för hela människan.
Som språkreferent i Bibelkommissionen har jag starkt reagerat mot bortstädandet av konjunktiverna i nyöversättningen av Nya Testamentet. Konjunktiv är som bekant ett språkligt modus som uttrycker något tänkt, ovisst eller önskat.
Det är väsensskillnad mellan att säga: "Känn ingen oro!" (Joh. 14:1, 1981 års övers.) och "Edra hjärtan vare icke oroliga" (1917).
I den äldre versionen får Jesu ord en undermening: så enkelt och så visst är det inte.
Det konjunktiviska bereder för en andlig spännvidd och öppenhet, en helig osäkerhet. Och som sannolikt medverkar till att fördjupa min vision av inkarnationen.
Jag måste få djupandas i trons paradox. Det konjunktiviska, som enligt Sören Kierkegaard är identiskt med det poetiska, bjuder en ojämförlig möjlighet till detta.
Ett mysterium går inte att vara folkskolläraraktigt tydlig om på ett helt följdriktigt sätt utan att dessutom göra sig skyldig till intellektuell ohederlighet.
Tydlighet är bra för andligen bekväma. En lathund för intellektuellt trötta.
Olof Buckard
satiriker och gästpredikant i lutherska kyrkor
