Jag tror inte på ett liv efter detta, utan på detta liv. Jag underkastar mig inte frivilligt kyrkor eller heliga skrifter.
Man skulle kunna tro att jag som ateist står närmare ärkebiskop K G Hammars urvattnade kristendom än de krav på mer av "bokstavstroende" som ställts i debatten på Brännpunkt. Så är dock inte fallet.
Jag har svårt att förstå att de som tror att det finns en allsmäktig Gud kan ha några problem med jungfrufödseln eller uppståndelsen. Jag har stor förståelse för de tankar Anders Piltz ger uttryck för (Brännpunkt 5 februari). Piltz har också, i olika sammanhang, uttryckt sympati för Ingemar Hedenius sanningskrav och konsekventa ateism.
Striden nu handlar inte endast om vad som är rimligt för en kristen att tro på utan också om intellektuell hederlighet. Det klargjorde Sören Kierkegaard redan för 150 år sedan. Kierkegaard gick till angrepp på sin tids ljumma och hycklande statskyrka och krävde att de kristna skulle leva mer i enlighet med Bibelns lära.
Vad Kierkegaard ville, förklarade
han, var inte framför allt kristlig stränghet utan "redlighet". Han hade respekt för ett hederligt avståndstagande från kristendomen. Men han förstod inte varför personer som var främmande för Bibelns förkunnelse ville kalla sig kristna.
Åtskilliga ateister har tagit djupa intryck av Kierkegaards kyrkokritik. En av dem var Hjalmar Söderberg. I sin självbiografiska roman Martin Bircks ungdom skriver han om hur han kom fram till att om religionen var sanningen måste han inrätta sitt liv efter den. Hans val stod mellan att vara läsare eller fritänkare: "Vad som var däremellan, kristendomen av vana och bruk, sådan den bekändes och troddes av mängden, det var för honom tanklöshet och platthet".
Mot slutet av sitt liv skrev Söderberg i en resignerad artikel om Kierkegaard att kyrkan varken behövde frukta den frommes stränga krav på "sann kristendom" eller tankens och vetenskapens sanningskrav:
"Bägge delarna kunna efter sakens natur blott göra intryck på ett försvinnande fåtal." Peder Thalén förklarar också
(Brännpunkt den 12 februari) att en bokstavlig tro på t ex jungfrufödseln riskerar att utestänga många människor.
Men frågan är om kyrkan, likt ett reklamfinansierat tv-program, verkligen bör försöka attrahera en så stor kvantitet människor som möjligt. Ett samfund som främst vänder sig till de ljumma och halvintresserade kan kanske få många passiva medlemmar.
Men det kommer knappast att bli en levande kraft i samhället.
David Andersson
