Med stor förväntan började jag läsa Gunnel Vallquists inlägg i Jesusdebatten. Jag hade väntat mig en inkännande maning till båda sidor att inte hamna i låsta positioner.
Mycket riktigt säger Vallquist att "lyssnande och respektfullt samtal" är den enda vägen. Sorgligt nog verkar hon i praktiken ha svårt att följa sitt eget råd.
Nej, här jämförs de konservativt troende med inkvisitorer och fariséer och karakteriseras lätt hånfullt som "renlärighetens mönstergossar". Jag måste säga att jag chockades av ordvalet.
Kommer detta från den Gunnel Vallquist som med stor hängivenhet uppmanat alla kyrkor att samlas kring nattvardsbordet?
Till skillnad från Vallquist tycker jag att debatten i Svenska Dagbladet haft prägeln av respektfullt samtal. I kampen för kristen enhet kan man ibland behöva höja rösten mot dem som styvnackat slår vakt om en viss lära. Men innan man gör det bör man fråga sig vad det är det bråkas om.
Är det teologiska hårklyverier? Eller kan det röra sig om uppriktig oro över att Kristi ansikte börjar bli så suddigt att vi snart inte längre vet vad vi ska enas kring?
Det är så jag tolkar inläggen från Anders Piltz, Krister Andersson och Hedin/Arborelius. Ingen av dessa har antytt att man måste tro som dem för att få kalla sig kristen. Ingen av dem har gjort anspråk på att själva ha kommit fram till den yttersta sanningen om Jesus. De utgår från sin tilltro till evangelierna som historiskt tillförlitliga.
Denna syn är inget eget påfund utan något som gått i arv sedan fornkyrkans tid. Ändå haglar anklagelserna om andligt högmod eftersom de utmanat en annan syn, en teologi som i förlängningen hotar att lösa upp banden till fornkyrkan, de första kristna och till den Kristus som uppenbarade sig i historien.
Än är det inte för sent att enas. När så äntligen sker kommer det inte att vara frukten av renlärighet utan att vi samlas under Jesus som Herre, men ska kyrkan överleva får vi inte slarva bort Jesu identitet. För det finns en sådan, uppenbarad i Skriften och förklarad (så gott det nu går) i bekännelserna. Detta är inte hela sanningen om Jesus, men det är en grundsanning som är måttstocken för all annan sanning.
Är det fel, Gunnel Vallquist, att tycka så? Lär oss inte Paulus att vara vaksamma, så att vi inte predikar "en annan Jesus"?
Bör vi tysta och döma ut de röster som vill påtala faran?
Mattias Agnesund
fil mag i lingvistik
medlem i Svenska Alliansmissionen
och Svenska kyrkan
