Det är uppenbart att man håller hög beredskap för omfattande intern repression

Stefan Hedlund

Ett nytt svenskt försvarsbeslut står för dörren, och frågan om möjliga militära hot från Ryssland har återigen kommit på tapeten. Varnande fingrar höjs för att det pågår en omfattande upprustning av Rysslands stridskrafter, och Vladimir Putin framställs som alltmer ovänligt inställd till väst. Den avgörande frågan är hur mycket substans det finns i dessa skildringar.

Mycket av den allt hårdare ryska retoriken är till för inre snarare än för yttre bruk. Den ryska maktapparatens legitimitet har sedan länge varit beroende av att måla upp bilder av fiender. Ryska militära källor fortsätter att framhålla Nato som ett hot, och organisationer som får stöd från väst förföljs. Givet hur illa skakad Putin är av det senaste årets massiva missnöjesyttringar kan vi räkna med att retoriken om fiender snarast kommer att skärpas.

Samtidigt bör noteras att Putin är skolad inom den gamla sovjetiska säkerhetstjänsten KGB, som aldrig haft särskilt goda rela tioner till den reguljära militären. Hans egen världsbild är tydligt dominerad av ett extremt kontrollbehov, och av djup misstänksamhet mot varje form av spontan inre verksamhet. Redan långt före de stora demonstrationerna i Moskva gav han också prov på stor oro över interna missnöjesyttringar.

Allt detta frammanar bilden av en ledare vars vardag domineras av oro över inre säkerhet, snarare än av planer på utåtriktade militära äventyr. I den ryska statsbudgeten för 2012 ökas anslagen för försvar, säkerhet och rättsväsen med hela 32,4 procent. Det verkligt bekymmersamma i detta ligger dock inte i ökade anslag till den reguljära militären utan i den mycket tydliga ambitionen att stärka den inre säkerhetsapparaten. Det är uppenbart att man håller hög beredskap för omfattande intern repression, vilket är mycket oroväckande.

Men samtidigt är det ju faktiskt så, att även de reguljära militärutgifterna ökar mycket snabbt. För perioden 2011–20 har man satt av hela 19,4 biljoner rubel (cirka 4 tusen miljarder kronor) enbart för inköp av nya vapensystem, och för modernisering av befintliga sådana. Det är inte små pengar, och Putin har upprepade gånger talat sig varm för behovet att åter göra Ryssland starkt. Men finns det någon reell substans i talet om en militär upprustning, som skulle kunna omvandlas till ett reellt militärt hot från Ryssland? Militärindustrier i väst har uppenbara egna intressen av att mana fram en sådan bild. Men den är inte riktigt trovärdig.

Till att börja med är det så, att Rysslands militära styrkor efter mer än två decennier av mycket djupt förfall befinner sig i ett sådant skick att Ryssland de facto är försvarslöst. Man har förmodligen fortfarande viss förmåga att genomföra operationer på den teknologiska nivå som gällde mot slutet av 1980-talet, men det räcker inte långt.

Kriget mot Georgien i augusti 2008 visade på så många brister att det bara var överväldigande numerär som gjorde att Ryssland kunde ”vinna”. Framryckningen fördröjdes av att ålderstigna fordon packade ihop och skapade trafikstockningar. Flygunderstödet fungerade inte. Förarlösa flygplan fanns inte att tillgå. Bombplan insatta för spaning sköts ned. Stridsvagn mot stridsvagn hade Georgien ett betydande teknologiskt försteg. Sambands- och ledningsfunktioner höll inte måttet.

Samtidigt som det står helt klart att den ryska krigsmakten är i mycket stort behov av återupprustning, är det mycket tveksamt vilken effekt sådana ansträngningar kommer att få. Den ryska militärindustrin är likt de väpnade styrkorna i så uselt skick att den inte kommer att kunna svara upp mot ambitionerna. Med 20 biljoner rubel budgeterat över 10 år borde den årliga uppköpsordern landa på runt 2 biljoner. För 2011 noterades dock endast 750 miljarder rubel, och för 2012 bara 880 miljarder.

Betydande delar av de medel som faktiskt anvisats för materiel inköp kommer också att för svinna i privata fickor. Enligt den ryska militärledningen stjäls årligen runt en femtedel av försvarsbudgeten, och den verkliga siffran kan lugnt förmodas vara än högre. Till saken hör också att kvaliteten på den materiel som faktiskt levereras lämnar en hel del övrigt att önska. Det är symtomatiskt att Ryssland börjat göra stora vapenaffärer med både Frankrike och Storbritannien – och Israel.

Vi kan mot denna bakgrund lugnt utesluta att Ryssland inom överskådlig framtid skulle gå till väpnat angrepp mot Nato, eller för den delen mot Kina. Sådana äventyr skulle sluta mycket illa.

Kärnvapnen är i dag Rysslands enda kvarvarande legitimitet som stormakt. Den ryska försvarsledningens allt tydligare förkärlek för att öppet skramla med dessa vapen kan inte uppfattas som annat än ett svaghetstecken, som en reflektion av att man väl inser att de egna styrkornas förmåga till konventionell krigföring är körd i botten.

Det finns en rad goda anledningar att se med mycket djup oro på Rysslands fortsatta inre utveckling. Men att sådan oro även skulle gälla utåtriktad aggression, med påföljande behov av svensk militär återupprustning, finns det inte mycket som talar för.

STEFAN HEDLUND

professor vid Centrum för Rysslandsstudier i Uppsala