Motstridiga uppgifter florerar i medierna. Ibland tycks kriget vara nära, ibland mer avlägset. Klart är att det pågår psykologisk krigföring mot Iran. Militära manövrer i Irans närområde och hot om ytterligare sanktioner syftar till att demoralisera ­iranierna.

Den iranska militären har i sin tur testskjutit missiler för att visa att man både kan och vill försvara sitt territorium. Regeringen i Teheran och militärledningen hävdar bestämt att Irans missiler aldrig kommer att användas för att angripa andra länder, utan endast i försvar.

Den nuvarande propagandan mot Iran äger kusliga likheter med upptakten till invasionen av Irak 2003. Anklagelserna var i stort sett desamma.

Hökarna i Washington menade att Saddam hade massförstörelsevapen och planerade att skaffa fler. Nu vet vi att alltihop var lögn. George Bush, Collin Powell och Dick Cheney bedrog medvetet världssamfundet.

Idag försöker samma neokonservativa klick övertyga den amerikanska opinionen om att Iran planerar att bygga kärnvapen. Trots att det enligt Internationella atomenergiorganet (IAEA) inte finns några som helst bevis för att så är fallet.

Iran har dessutom skrivit under icke-spridningsavtalet (NPT). Varje medlem av NPT har rätt att berika uran för civilt bruk. De har gång på gång försäkrat att deras kärnenergiprogram är fredligt, civilt och i enlighet med internationella avtal.

Ibland hörs argumentet att Iran ju har olja så varför skulle de behöva kärnenergi? Oljan kommer att ta slut. Alla länder strävar efter att bli oberoende av olja.

Om Iran förvärvar atomkraft kan man ­exportera mer olja och inkomsterna kan användas för att utveckla ekonomin. Det är dessutom Irans fulla rätt att utveckla kärnenergi oavsett om de har behov eller inte. Det är upp till dem att avgöra. Inte USA eller EU.

USA är det enda land som använt atombomber. Mot Hiroshima och Nagasaki 1945. Iran har aldrig attackerat någon av sina grannar eller ens hotat dem. Kriget mellan Iran och Irak började då Irak oprovocerat invaderade Iran med USA och Västvärldens välsignelse.

Saddam förseddes med vapen och pengar. Iran har inte inlett fientligheter mot något land under de senaste 250 åren. Det citat som brukar tillskrivas presidenten Ahmedinejad om att ”utplåna Israel från kartan” var en felaktig översättning. Han sade egentligen något annat. Men trots att detta numera är allmänt känt sprids det fejkade citatet likväl av dem som vill hetsa till krig mot Iran.

Invasionerna av Irak och Afghanistan har blivit en katastrof. Mer än en miljon civila har dött som en följd av USA:s brutala krigföring.

Tortyr, våldtäkter, underjordiska fängelser, krossad infrastruktur, utbredd fattigdom, prostitution, psykisk ohälsa och miljoner flyktingar har blivit resultatet. En attack på Iran skulle få ännu värre följder.

Iran har 70 miljoner invånare varav de allra flesta, oavsett om de stöder den nuvarande regeringen eller inte, kommer att vilja försvara sitt land mot eventuella ockupanter. Iran kommer att bli ett helvete.

Enstaka flyganfall för att slå ut Irans kärnkraftanläggningar är inte bättre det. Iran är inget sönderslaget och utsvultet land som Irak var 2003. Den iranska militären har möjligheter att slå tillbaka med kraft. 32 amerikanska baser ligger inom räckhåll för Irans missiler som kan avfyras inom några minuter.

Dessutom är opinionen hos massorna i hela den muslimska världen, inklusive arabvärlden, övervägande pro-iransk.

Man bör vidare betänka att 60 procent av Iraks befolkning är shiiter, inklusive stora delar av ledarskikten, polisen och militären, vilka har en stark emotionell, kulturell och religiös koppling till Iran. En attack innebär att den irakiska motståndsrörelsen kommer att växa explosionsartat över en natt och allvarligt utmana det amerikanska herraväldet.

Att attackera Iran vore en katastrof ur mänsklig, politisk och ekonomisk ­synpunkt. Vad vill man uppnå? Irans kärnkraftsprogram är antagligen bara en ­förevändning för helt andra mål.

Ett krig mot Iran är inte ett krig mot terrorism, vilket amerikanskt stöd för anti- iranska terrorgrupper som Jundullah och Mujahedin-e-Khalq visar med all önskvärd tydlighet.

Inte heller är det ett krig för demokrati eller mänskliga rättigheter. Se bara på det amerikanska stödet för diktaturer över hela världen.

Snarare är det ett krig om makt och resurser.