Stora förändringar i svensk ekonomi och på arbetsmarknaden har antagligen bidragit till att fler människor i dag slås ut i just psykiska sjukdomar.

Ulf Kristersson

Psykisk ohälsa har ”blivit den vanligaste orsaken till att personer i arbetsför ålder i Sverige står utanför arbetsmarknaden” skriver OECD. Under ett år drabbas en miljon svenskar i arbetsför ålder – nästan 20 procent av arbetskraften – av psykisk ohälsa. En av fem som jobbar uppger problem med ångest, oro, depression eller sömnstörningar. OECD uppskattar bara de rent ekonomiska kostnaderna för detta till över 70 miljarder kronor om året i förlorade arbetsinsatser och utgifter för vård och omsorg. Det motsvarar nästan tre procent av Sveriges BNP. Lägger man till detta de omätbara mänskliga kostnaderna står vi inför en av vår tids stora välfärdsutmaningar.

Unga människor är särskilt utsatta. Nästan en av fyra mellan 16 och 18 år lider av psykiska besvär. Bland grupper av unga i arbetsför ålder som varken jobbar eller studerar är andelen ännu högre. Antalet unga som får aktivitetsersättning – förtidspension för unga under 30 år – har ökat kraftigt det senaste decenniet och bland dem svarar psykisk ohälsa för 60 procent av nya ansökningar.

De senaste årens stora reformer av sjukförsäkringen har enligt OECD burit frukt när det gäller vuxnas sjukfrånvaro. Men man konstaterar att utmaningar återstår, framför allt att hjälpa människor med psykiska problem in i eller tillbaka till arbetslivet.

Rapportens problembild bekräftar vår egen bild av utvecklingen. Sverige har aldrig förr varit lika bra som i dag på att hjälpa människor med somatiska sjukdomar tillbaka till arbete och självständighet. Den psykiska ohälsan tar över som dominerande problem i arbetslivet. Analysen har betydelse för flera olika politiska områden, som hälso- och sjukvård, utbildning och arbetsmarknad. Men inte minst från socialförsäkringens horisont finns det skäl att analysera den psykiska ohälsan och möjliga lösningar.

Psykiska diagnoser står i dag för cirka 40 procent av alla pågående sjukskrivningar och för huvuddelen av ökningen. Jämfört med sjukfrånvaron i Sverige runt millennieskiftet är nivåerna än så länge måttfulla, men på bara ett års tid har vi sett 9 000 fler sjukskrivningar i psykiska diagnoser. Psykisk ohälsa är i dag den vanligaste orsaken till långvarig sjukfrånvaro. Bland kvinnor som är sjukskrivna mer än ett år handlar hälften av sjukfallen om psykisk ohälsa.

Stora förändringar i svensk ekonomi och på arbetsmarknaden har antagligen bidragit till att fler människor i dag slås ut i just psykiska sjukdomar. I Sverige vill vi konkurrera med hög kompetens snarare än med låga löner och sedan 1970 har andelen svenskar som arbetar inom industri och tillverkning minskat med 50 procent. Samtidigt har andelen som jobbar i tjänstesektorn ökat med 50 procent.

Detta har flera förklaringar, inte minst att en många mindre avancerade jobb har rationaliserats bort eller flyttat till länder med lägre kostnader. Men det betyder också att arbetslivet nu ställer krav på andra kunskaper, på flexibilitet, social interaktionsförmåga och andra egenskaper som är utvecklande, men som också är psykiskt krävande och stressande. För personer som redan har en psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning verkar detta ofta betyda att dörren stängs.

I 2000-talets arbetsliv måste vi därför arbeta lika systematiskt och framgångsrikt med risken för sjukfrånvaro av psykiska skäl som vi under 1900-talet gjorde med somatiska sjukdomar. Det handlar om att arbeta förebyggande och se tidiga signaler; skapa innovativa hjälpmedel; utveckla framgångsrik rehabilitering på jobbet men också uppmuntra byte av arbete och arbetsuppgifter. Här finns krävande uppgifter för såväl det offentliga som för arbetsgivare och enskilda medarbetare.

Rehabiliteringsgarantin och satsningen på KBT är exempel på tidiga insatser i Sverige. Internationellt ser vi samma trend och i Kanada har arbetsgivare påbörjat ett intressant försök med normer för goda arbetsplatser ur psykisk hälsosynpunkt. Sverige kan lära och lära ut.

Sverige behöver reformera förtidspensionen för unga. De första stegen har tagits i 2013 års budget, med insatser som syftar till att minska risken att behöva förtidspensionen och öka chansen att kunna lämna den.

Framför allt behöver vi öka kunskapen om psykisk ohälsa och varför den leder till utslagning. Regeringen gav nyligen ett kunskapsuppdrag till Försäkringskassan att studera hur sjukfrånvaron i psykiska diagnoser egentligen ser ut. Vi vet för lite idag.

Psykisk ohälsa är en utmaning som vi som nu bär ansvar för svensk välfärdspolitik måste arbeta med under lång tid framöver. Den öppenhet och transparens som i dag präglar diskussionen om psykisk ohälsa är en god start. Ur tystnad och skam växer inga nya lösningar. Men vägarna in i arbetslivet måste bli fler och bredare än vägarna ut.

ULF KRISTERSSON (M)

socialförsäkringsminister

Fler debattartiklar om rehabilitering: