Fredrik Segerfeldt upprörs över att staten stärkt ett LO som sedan använt sin styrka för att stå upp för löntagarnas intressen, inte bara i direkta förhandlingar med arbetsgivarna utan också i facklig-politisk samverkan med socialdemokraterna (Brännpunkt 6/9). Segerfeldt ser detta som ett demokratiskt problem. Ett minst sagt intressant påstående med tanke på de förslag han själv lyfter fram.
Synen på vad demokrati är verkar lite grumlig i Segerfeldts fall. Att medlemmarna i en organisation själva fattar beslut om den egna föreningens verksamhet är en av de viktigaste principerna i en demokrati.
När jag läser vidare blir jag lite osäker på vad Timbro egentligen ser som ett problem. Är det samhällsutvecklingen i Sverige under 1900-talet med införandet av allmän rösträtt, generell välfärd och starkare rättigheter för de anställda som utgör det demokratiska underskottet?
Förhoppningsvis inte, men vad är då problemet? Jo, insmuget i artikeln dyker den vanliga Timbropropagandan upp: kollektivavtal, anställningsskydd och medbestämmande gör att organiserade löntagare får för mycket att säga till om. Underförstått anas att arbetsgivarnas makt borde öka. En inte så förvånande slutsats från ett Timbro finansierat av näringslivet.
När jag läser slutklämmen på artikeln kan jag inte gärna tro att upprördheten hos Segerfeldt bygger på den hemmasnickrade analysen att staten understödjer facket som sedan stödjer socialdemokraterna.
Om så hade varit fallet hade väl inte Segerfeldt avslutat artikeln med att vända sig till den blå regeringen för att be dem ”ställa LO inför ett ultimatum: Antingen slutar ni upp med att agera partipolitiskt eller så klipper vi era band med staten”.
Just en sådan beställning skulle ju kunna tolkas som att det är okej att partier som utövar statlig makt via regeringstaburetterna gärna får lägga sig i fria föreningars verksamhet så länge regeringen är av rätt virke, det vill säga borgerlig. Låter inte det som något hämtat från en totalitär stat?
GÖRAN LARSSON
LO:s arbetslivsenhet
