Den metod som används för att fördela platserna i riksdagen är krånglig och ogenomtänkt. Den ger inte alltid ett proportionerligt utfall och i årets val hände just detta. Alliansen borde ha fått 174 mandat enligt valnattens resultat, blott 1 mandat från egen majoritet. Efter att de sista rösterna är räknade på onsdag kan vi mycket väl ha en situation där alliansen har minoritet trots att de fått fler röster än den samlade oppositionen i riksdagen. Vallagen behöver göras om!

När valresultatet presenteras under valvakan är det många journalister, proffstyckare och tittare som sitter och plussar ihop procentsiffrorna för att se vilket block som blir störst och skall få regera Sverige. Det sitter djupt inrotat i oss svenskar att vårt valsystem är proportionerligt och att de som fått flest röster också skall få flest platser i riksdagen. Så är det inte nödvändigtvis. Den matematiskt säkraste metoden att fördela platser proportionellt kallas uddatalsmetoden och den utgör grunden för att fördela platserna i riksdagen, men tyvärr med en massa tillägg att slutresultatet inte alltid blir så proportionellt. (Se tabell till höger)

Socialdemokraterna som fick 30,9 procent av rösterna fick 113/349=32,4 procent av mandaten. Medan till exempel Centern som fick 6,6 procent av rösterna fick 22/349=6,3 procent av mandaten. Matematiker har flera gånger varnat för att detta kunde hända, senast i söndagens DN. Lagstiftarna verkar ha trott att det rörde sig om en teoretisk lek, men nu har det hänt på riktigt. Allianspartierna har blott 0,1 procenteneheter färre röster än de övriga partierna så när onsdagsrösterna (poströster som har avlagts så sent eller utomlands att de inte hann räknas på valnatten) räknas så kan vi mycket väl ha en situation i Sverige med en minoritetsregering som har fått en majoritet av rösterna. Jag har hört många svenskar ondgöra sig över det tokiga amerikanska systemet där man kan bli president på en minoritet av rösterna, men det är inte så mycket bättre här. Snarare värre eftersom svenska folket har invaggats i en tro på att vi har ett proportionellt valsystem.

Mandaten i riksdagen fördelas huvudsakligen genom att man i lokala valkretsar delar ut så kallade fasta mandat till partierna lokalt så proportionerligt som möjligt enligt det lokala resultatet. Det blir förstås rätt grovt fördelat med stora avrundningsfel i varje enskild valkrets. Det säger sig självt att Gotlands två mandat inte kan fördelas proportionellt särskilt väl utan det blev S och M som fick var sitt. Totalt är det 310 fasta mandat som delas ut på detta sätt. De lokala avvikelserna från ren proportionalitet summeras på så sätt ihop och kan bli mycket stora. De sista 39 mandaten delas sedan ut för att jämna ut och göra totalresultatet proportionerligt mot hur hela Sveriges befolkning har röstat. Problemet är att partier mycket väl kan ha fått för många mandat redan bland de fasta mandaten. Det har alltså hänt i år för både S – 4 mandat för mycket, och M – 1 mandat för mycket.

Det är demokratiskt mycket otillfredsställande att ha en situation där hela svenska folket, inklusive så kallade expertkommentatorer i media, tror att vi har ett proportionellt valsystem till riksdagen, när så inte är fallet. Att känna sig lurade av ett obegripligt system är inte en god grund för respekt för vår demokrati. Det behövs göras en grundligg utredning av hur man kan rätta till dessa problem och ändå ha kvar den lokala förankringen med kandidater. Det huvudsakliga problemet är att antalet utjämningsmandat 39 bara är tillhöftat utan någon noggrann analys. Ett sätt att förbättra systemet är att öka antalet utjämningsmandat. Men det finns även andra möjligheter som t.ex. att göra de lokala valkretsarna större. En sådan utredning måste ha med inte bara de statsvetenskapliga aspekterna om, till exempel god lokal förankring, utan också de matematiska aspekterna så att risken för en för oönskad situation hålls så liten som möjligt.

När vår grundlag stiftades tänkte man inte tillräckligt noga igenom att systemet skulle vara robust vid olika möjliga utfall. Den minnesgode kommer ihåg att man till en början hade 350 platser i riksdagen, vilket ledde till den berömda lotteririksdagen. Det ändrades kvickt när problemet blev realitet. Nu är det dags att göra något åt även de andra skavankerna i vår vallag.

SVANTE LINUSSON

professor i matematik