På SvD Brännpunkt 30/4 frågar sig psykologiprofessor Martin Grann om det alltid är möjligt att leverera vetenskapliga förklaringar av mänskligt beteende. Grann förefaller luta åt ståndpunkten att vissa typer av handlingar, till exempel mord och tortyr, är så pass mysteriösa att de trotsar vetenskapens alla försök till förklaring.

Dessa handlingar måste istället, synes han mena, förklaras i termer av gärningsmannens inneboende ondska. Grann menar att det är uttryck för en naiv vetenskapsoptimism att tro att vetenskapen, till exempel psykologin eller psykiatrin, ska kunna förklara varför österrikaren Josef Fritzl höll sin dotter inspärrad i en fängelsehåla i 24 år.

Grann hävdar att en psykiatrisk diagnos är en beskrivning av ett beteende och inte en förklaring. Men att tala om handlingar som onda eller goda är inte ens att beskriva dem. Det är att värdera dem.

Granns ståndpunkt innebär en märklig vetenskaplig kapitulation. Grann omvandlar sin och allas vår avsky och bedrövelse inför Fritzls gärningar till en principiell ståndpunkt om vad vetenskapen förmår.

Men vad är det närmare bestämt för fel med förklaringen att Fritzl lider av något slags specificerbar personlighetsstörning? Varför trotsar Fritzls gärningar alla försök att rymmas i en psykiatrisk eller psykologisk förklarings­modell? Kan vetenskapen inte heller förklara iögonfallande ­altruistiska handlingar?

Granns uppfattning är uttryck för en obskyr vetenskapspessimism som på förhand vill dra en gräns för vad som kan göras till föremål för vetenskaplig förståelse.

Den amerikanske filosofen CS Peirces övergripande metodo­logiska regel löd: ”Do not block the road of inquiry”. Undersökandets väg blockeras bland annat när vi bestämmer oss för att vissa frågor redan har fått sitt slut­giltiga svar eller ligger bortom det vetbara.

Att nöja sig med att tala om människor som onda eller goda är att frivilligt avstå från en vetenskaplig kunskap om människan.

Det finns ingenting dolt som inte ska bli uppenbart, sade en annan filosof.