Kommunerna lägger ut alltmer av sitt ansvar för barn- och äldre­omsorg på privata entreprenörer. Stockholms län har gått längst. För de anställda har detta fört med sig problem med arbetsgivare som inte betalar löner, pension och sociala avgifter som de ska.

Vi har också exempel på ekonomisk brottslighet i branschen. Vi befarar att omsorgen om gamla, barn och funktionshindrade kan bli en ny taxibransch om inget görs.

I Sveriges kommuner och landstings (SKL) inriktningsdokument från 2007 står det att ”SKL ska stödja medlemmar i arbetet med att utveckla nya samverkans- och uppdragsformer med en mångfald av utförare – utan att ge avkall på helhetsansvaret för beslut, uppföljning, kontroll och granskning”.

Intresset för att få fler aktörer inom vård och omsorg är stort, men intresset för att hålla koll på dem är dessvärre litet. När upphandlingen eller auktorisationen är klar släpper kommunerna kontrollen över företagen.

De försöker visserligen ta reda på om företagen uppfyller kvalitetskraven på tjänsterna, till exempel genom enkäter som företagen själva gör, men hur före­taget sköter sina affärer och sin personal bryr man sig inte om.

Ändå är det just på dessa punkter som agnarna kan skiljas från vetet. Kommunal i Stockholms län har därför själv granskat företag inom barn- och äldreomsorg med hjälp av offentliga källor. Vi har gjort det för att förmå kommuner att göra den granskning och kontroll de som ansvariga för verksamheten borde göra.

Vi har synat totalt 146 företag som svarar för närmare 2000 gamla människors hemtjänst och 3000 barns förskola i Nacka och Täby. Vi har hittat oroväckande många frågetecken.

Några exempel:

•Närmare hälften av företagen lämnar ingen årsredovisning till Bolagsverket.

•Vart femte företag hade anmärkningar för obetalt skatt, moms ­eller skulder till stat, kommun ­eller enskilda.

•Närmare hälften av dem som lämnat årsredovisning hade anmärkningsvärt höga externa kostnader.

•En tredjedel redovisar låga eller inga pensionsinbetalningar för sina anställda.

•Majoriteten, drygt 60 procent, av hemtjänstföretagen saknar kollek­tivavtal.

Det vi hittat väcker en rad frågor om företagens lämplighet att sköta offent­liga uppdrag.

•Personalkostnader står normalt för 80–90 procent av omsättningen i dessa verksamheter.

•Förskolan Bismilahi, vars ägare dömdes för ekonomiska brott, hade höga externa kostnader. Bakom dem fann man luftfakturor från närstående bolag som ett sätt att stoppa undan skattepengar.

Vad finns bakom de höga externa kostnaderna i de här aktuella företagen?

Avsaknaden av kollektivavtal innebär sämre och osäkrare villkor för de anställda än i företag med kollektivavtal. Går detta ut över kvaliteten i omsorgen om barnen och de gamla?

Vi har inget svar, bara frågor. Men kommunerna själva, som borde intressera sig för svaren, har inte ens ställt frågorna.

Vi bryr oss om hur skattepengarna används: att gamla, sjuka, barn och svaga får bra vård och service och att de som utför tjänsterna har bra löner och justa arbetsvillkor.

Vi förutsätter därför att SKL:s ledning gör allt för att kommunerna ska leva upp till inriktningsdokumentets ambitioner om granskning och kontroll.

Dessvärre räcker det inte med att kommunerna lever upp till detta. Deras lagliga möjligheter till insyn och att ingripa när det upptäckt något oegentligt är i vissa fall begränsade, vilket Stockholms stad på­pekar i ett remissvar till utbildningsdepartementet.

Ett exempel är att alkohollagstiftningen, som reglerar kommunernas tillsyn över krogar, ger större möjlighet än skollagen till insyn och att göra något åt dem som inte sköter sig. Det är alltså lättare att vara oseriös företagare inom barnomsorgen än inom krogbranschen.

Vi kräver att regeringen snarast tar initiativ till lagändringar som skärper kommunernas, och landstingens, möjlighet att kontrollera privata företag inom vård, skola och omsorg.

Vi säger ja till medborgarnas frihet att välja vård, skola omsorg men nej till att oseriösa företag kan sko sig på valfrihet.