Mona Sahlin och Ylva Johansson blåser till strid om sjukvårdspolitiken (SvD Brännpunkt 16/1). I brist på egna tydliga alternativ väljer de dessvärre att med lögner och halvsanningar beskriva alliansens sjukvårdspolitik.

Bland annat berör Sahlin och Johansson de helt privata initiativ som har tagits i form av ett barnsjukhus och en cancerklinik i Stockholm. Men socialdemokraterna vill själva varken förbjuda privata sjukvårdsförsäkringar eller privata sjukhus, trots att de gång efter gång antyder detta i debatten.

En försäkringsmarknad och privat vård kan bara existera när medborgarna är osäkra på om den offentliga vården kommer att vara tillgänglig för dem. Typiskt nog skedde den stora ökningen av sjukvårdsförsäkringar när Ylva Johansson ansvarade för sjukvården i landet.

Också då fanns privata sjukhus som (s) aldrig tog chansen att förbjuda. De nya sjukhus som (s) nu ondgör sig över har tagit många år att planera. I själva verket har det varit den undermåliga vården under s-styret, med kaos inom barnsjukvården, som har berett vägen för dessa initiativ.

Ledande s-sjukvårdspolitiker från Stockholm skrev i höstas under rubriken ”s-politik för sjukvård spretig och föråldrad” att de numera är öppna för privata och ideella alternativ i vården – under förutsättning att huvudansvaret för sjukvården fortsatt är offentligt.

Men detta har inte heller alliansen ifrågasatt. Huvudansvaret för vården ligger fortsatt kvar hos landstinget.

Det som verkar reta (s) mest är det vårdval som genomförs, inte bara i Stockholm, utan i många landsting över landet. Och vårdvalet är en mycket passande symbolfråga för hela sjukvårdspolitiken.

Alliansen vill se en vård där besluten fattas nära patienten, med transparens och stärkt patientmakt. Med alliansens politik är det patienten som bär med sig ersättningen och har rätten att välja den läkare han eller hon har förtroende för.

Vi vill öka tillgängligheten och skapa drivkrafter för alla mottagningar att bättre möta patienternas behov och önskemål. Vi vill satsa mer på primärvården för att fler patientbesök ska kunna göras. Det handlar om ökad tillgänglighet, för alla.

Vårdvalet innebär stora informationsinsatser till medborgarna om den vård som erbjuds. Satsningar görs på att kunna jämföra olika verksamheter för att patienterna själva ska kunna göra välinformerade val.

Inom vårdvalet granskas redan vårdgivarna på det sätt som (s) verkar vara inne på med sitt förslag om certifiering. Det är givetvis roligt att socialdemokraterna vill upphöja de principer som vi infört och som gäller i bl.a. Stockholm till nationell nivå. Så mycket märkligare att de samtidigt kritiserar vårdvalet.

De stora problemen inom sjukvården är tillgängligheten och de långa köerna. Istället för att misstänkliggöra privata alternativ måste vi finna vägar för att se till att de kan avlasta den offentliga vården och fylla ut de brister som finns.

Vårt mål är att alla medborgare ska få rätt vård, i rätt tid och med en hög kvalitet. Det kan bara åstadkommas om vi fokuserar på hur den offentligt finansierade vården fungerar, inte genom att kritisera vad människor gör med sina privata pengar.

Den skattefinansierade vården ska inte ha slingrande köer som undergräver förtroendet hos medborgarna. Människor ska inte känna sig tvingade att betala vården två gånger, först genom skatten och en andra gång genom privata försäkringar.

Vi behöver premiera att patienterna faktiskt får träffa en läkare. Vårdval med direkt makt för patienten att välja läkare på fler områden än primärvården ger kraft åt vårdgarantin.

Många av de ambitioner som Sahlin och Johansson nämner, med kvalitetssäkring, patientsäkerhet och mångfald inom sjukvården, är lätta att ställa upp på. En del rör redan gällande regler som Lex Maria, annat är redan Alliansens politik, som förs bland annat genom en omfattande satsning på mångfald tillsammans med Vårdförbundet.

Men så länge (s) inte bejakar privata inslag i vården och är beredda att stärka patientens inflytande, kommer många av de konkreta förslagen att skjuta bredvid målet.