En oroande trend är att p-piller av många kvinnor betraktas som något onaturligt och hälsovådligt.

Sverige har i dag ett stort antal oönskade graviditeter och de högsta aborttalen bland EU:s medlemsländer i grupperna tonåringar och unga kvinnor. Aborttalen ligger också betydligt högre än i våra nordiska grannländer.

Låg användning av de mest effektiva preventivmedlen är en av huvudorsakerna till den höga andelen oönskade graviditeter bland unga kvinnor i Sverige. Trots detta väljer allt fler landsting att försämra tillgången till effektiva preventivmedel för unga kvinnor. Detta kombineras med försämrad sexualundervisning i skolan, alarmistiska och osakliga rapporter i media om hur farliga preventivmedel är och en tilltagande okunskap om sexuell hälsa bland unga.

När p-piller kom ut på marknaden på sextiotalet var det något av en revolution och utgjorde ett viktigt steg för kvinnors frigörelse. Sverige har också länge, och med all rätt, setts som ett föregångsland inom sexuell och reproduktiv hälsa. En viktig anledning till detta är att många landsting valt att subventionera preventivmedel för unga kvinnor, det vill säga att landstingen betalar det mesta eller hela kostnaden för en kvinnas preventivmedel upp till en viss ålder.

Men vi ser nu med stor oro hur allt fler landsting och regioner försämrar dessa subventioner. Den ojämlika tillgången på moderna, effektiva preventivmetoder får konsekvenser som framför allt drabbar de kvinnor som inte har ekonomiska förutsättningar att själva betala sina preventivmedel.

År 2007 tillsatte regeringen en arbetsgrupp ledd av Anders Milton med uppgift att se över arbetet med att förebygga oönskade graviditeter. Milton-rapporten föreslog bland annat, när den lades fram 2009, införandet av en nationell enhetlig ungdomssubvention upp till 25 års ålder, vilken skulle inkludera alla hormonella preventivmetoder.

Trots detta väljer nu Sveriges kommuner och landsting, SKL, och ett flertal landsting att i stället försämra ungdomssubventionen – alltså att gå i rakt motsatt riktning mot det förslag som den av regeringen tillsatta arbetsgruppen lagt fram!

I flera landsting och regioner, bland annat Stockholms läns landsting, ingår endast preventivmedel som omfattas av det så kallade högkostnadsskyddet i ungdomssubventionen. Detta är mycket olyckligt, då många av de nya och effektiva preventivmetoderna inte ingår i detta högkostnadsskydd. Samtidigt ligger tonårsaborterna i Stockholms län högst i Sverige, användningen av hormonella preventivmetoder har minskat sedan 2007, och denna minskning är störst bland tonåringarna.

Vi har all anledning att anta att en generell subvention i alla landsting av tillgängliga moderna preventivmedel för kvinnor upp till 25 års ålder skulle leda till ett minskat antal oönskade graviditeter. Detta visar också erfarenheten.

En annan mycket oroande trend är att p-piller och andra högeffektiva preventivmedel av många kvinnor betraktas som något onaturligt och hälsovådligt. Bakom denna syn ligger myter och missförstånd. I grunden handlar det om okunskap om positiva hälsoeffekter av dessa preventivmetoder och även om riskerna med att avstå från att använda en effektiv preventivmetod.

En stor anledning till detta är att medierapporteringen om p-piller och övriga hormonella preventivmedel i Sverige, till skillnad från i andra länder, nästan uteslutande fokuserar på risker och hot. Kombinerat med skolans i dag ofta bristfälliga sexualundervisning får detta allvarliga konsekvenser. Vid varje larm om p-piller kan vi direkt se en minskning av förskrivningen och en ökning av antalet oönskade graviditeter och aborter.

Subventionering av alla hormonella preventivmedel för unga upp till 25 års ålder måste införas i hela landet. Dessutom bör kopparspiral vara kostnadsfri. Med en satsning på ett jämlikt och heltäckande subventionssystem för preventivmedel och en fungerande sexualundervisning har Sverige möjlighet att återigen bli ett föregångsland inom reproduktiv hälsa.

KRISTINA GEMZELL DANIELSSON

professor i obstetrik och gynekologi, KI, sekreterare i arbets- och referensgruppen för familjeplanering (FARG) inom Svensk förening för obstetrik & gynekologi (SFOG)

JAN BRYNHILDSEN

docent i obstetrik och gynekologi, Linköpings Universitet, Ordförande i FARG

BRITT-MARIE LANDGREN

professor emerita i obstetrik och gynekologi, KI

LENA MARIONS

docent i obstetrik och gynekologi, KI, ordförande i arbets- och referensgruppen för tonårsgynekologi inom SFOG

PIA TELEMAN

överläkare, ordförande i SFOG

CATHARINA ZÄTTERSTRÖM

barnmorska, vice ordförande för Svenska barnmorskeförbundet