En av valrörelsens absolut hetaste frågor var den om sjukförsäkringen. Det är lätt att förstå att många reagerar starkt på berättelser om svårt sjuka människor som uppges bli tvingade till socialkontoren eller ut i arbetslivet. Det kan förstås aldrig vara rimligt att svårt cancersjuka eller döende patienter ska hänvisas till arbetsmarknaden eller socialkontoren för sin försörjning. Är man för sjuk för att arbeta, ska man förstås inte arbeta.
Samtidigt bör det vara lika självklart att till den del man har förmåga att arbeta, eller kan återfå sådan förmåga, bör denna kapacitet också tas till vara. Det senare var dock inte självklart i det tidigare systemet där människor lämnades i passivitet och utanförskap, utan någon vettig hjälp tillbaka. Den ovärdiga bortsorteringen av människor som inte passade exakt i heltidsmallen hade drivit så långt att personer ofta mot sin vilja förtidspensionerades efter ett års sjukskrivning.
Detta har vi ändrat på med den reform av sjukförsäkringen som alliansregeringen har genomfört och resultaten har i de flesta avseenden varit mycket goda. Världens friskaste befolkning är inte längre den mest sjukskrivna.
Verkligheten är dock ofta betydligt mer mångfacetterad än vad vi som lagstiftare med generella bestämmelser, eller för den delen medierna i enskilda fall, kan fånga. Detta gäller särskilt vid reformer av system där ett stort mått av individuella bedömningar i slutändan avgör utfallet för den enskilde. Jag har därför full förståelse för att många medborgare har svårt att förstå vad de uppfattar som i vissa lägen orimliga konsekvenser av reformerna.
Att en reform kan ge resultat som inte är avsedda är ibland en effekt av avståndet från politiska utgångspunkter till utformningen av regler och därefter tillämpningen hos våra självständiga myndigheter. Det är i sig inte ovanligt. Därför är det viktigt att noga följa och justera det som behöver ändras. Jag har sagt det tidigare och det tål att upprepas; i de fall vi har missbedömt utformningen av sjukförsäkringen ska inte prestige stå i vägen för justeringar.
Med detta sagt känns det ändå nödvändigt att påminna om varför regeringen infört rehabiliteringskedjan. Målet är det som för mig är självklart; att se det friska hos varje människa. Det tidigare systemet var i mina ögon ett ovärdigt spel där enskilda personer offrades och stämplades ut från arbetsmarknaden och egen försörjning för att andra politiska mål skulle uppnås. Dessutom till mycket stora kostnader. Alla inser exempelvis att det inte är enbart medicinska orsaker till att det funnits stora regionala skillnader i andelen sjukskrivna eller förtidspensionerade personer. Sjukförsäkringen har använts som en regulator för läget på arbetsmarknaden. Väldigt många människor hade inte något annat alternativ än att acceptera att bli sjukpensionär och därmed få 64 procent av tidigare lön som ersättning.
Efter valet har de rödgröna försökt ge sken av att de vill sträcka ut en hand till regeringen för att få en samsyn i sjukförsäkringsfrågan, men det är lika klart nu som innan valet att de rödgröna står helt utan alternativ för den som är sjuk och i behov av en fungerande sjukförsäkring som ger en väg tillbaka till hälsa och arbetsliv.
Jag tror att de allra flesta vill se sina möjligheter, inte enbart de hinder som finns. Den som har ryggproblem kan inte arbeta med tunga lyft, men det kan mycket väl finnas andra arbetsuppgifter som fungerar bra.
Människor ska få hjälp att komma tillbaka till eget arbete och en egen försörjning. Och rehabiliteringskedjans hela konstruktion måste fokusera på att hitta vägen fram – för varje enskild person. Det är en långt mycket mänskligare ordning än den vi tidigare haft.
Som partiledare för Kristdemokraterna är jag ödmjuk inför svårigheterna att reformera ett illa fungerande försäkrings- och rehabiliteringssystem till något som fungerar bättre. De flesta resultat visar att vi uppenbarligen är på god väg. Allt för många frågetecken har dock rests kring hur reglerna i vissa lägen fungerar för att jag ska vara nöjd. Ett dåligt system får inte ersättas av ett där vissa människor som behöver hjälp hamnar utanför ramarna. Vi kristdemokrater är ett socialt ansvarstagande parti, som vill få en fungerande relation mellan marknadsekonomi och en väl fungerande ekonomisk och social trygghet. Jag kan inte acceptera när de skyddsnät som vi bygger upp inte lever upp till det. Vi kristdemokrater kommer därför att fortsätta i rollen att ständigt övervaka att de förändringar vi gjort fått önskad – och inte oönskad - effekt.
GÖRAN HÄGGLUND
partiledare för Kristdemokraterna
