Kommer finansminister Anders Borg att föra en expansiv eller återhållsam finanspolitik när ekonomin saktar ner? Med starka statsfinanser och en sjunkande arbetslöshet kan det verka som om vi borde slappna av och låta Borg sköta ekonomin. Det brukar ju bli bra. Men detta underskattar behovet för företag och hushåll att kunna planera för framtiden.
För närvarande skickar regeringen ut blandade signaler.
Christian Westerlind Wigström
Nästa år kommer tillväxten att bromsa in rejält. Konjunkturläget därefter är mycket osäkert. Om Sverige skulle hamna i ekonomisk recession så räcker det inte med att veta att staten har fulla kistor. För att kunna fatta beslut om bolån och anställningar behöver vi också veta hur dessa pengar kommer att användas. Som ett led i en pragmatisk, förtroendebyggande politik borde Borg lägga fram en krishanteringsplan som klargör huruvida regeringen kommer att prioritera ansvarslinjen eller arbetslinjen i ett tuffare ekonomiskt klimat. För närvarande skickar regeringen ut blandade signaler.
De senaste veckorna har en rad nya siffror presenterats. SCB rapporterade att arbetslösheten hade sjunkit med en procentenhet till 6,8 procent sedan september förra året. Riksgälden lät meddela att de offentliga finanserna förväntas uppvisa ett överskott på 69 miljarder kronor 2011. Och sedan tidigare hade Konjunkturinstitutet uppskattat att svensk tillväxt kommer att uppgå till fortsatt starka 4,3 procent detta år. I goda tider kan regeringen driva både arbetslinjen och ansvarslinjen. De förstärker varandra.
Men i sämre tider kommer man behöva prioritera. I sin senaste prognos för nästa år skriver Konjunkturinstitutet att tillväxten kommer att stanna på låga 1,9 procent och Ekonomistyrningsverket hävdar att det finns risk för att den svenska ekonomin råkar ut för en ”tvärnit”. Både arbetsmarknaden och de offentliga finanserna ser svagare ut. Finansdepartementets egna siffror visar att cirka 15 000 fler svenskar kommer att vara arbetslösa 2012 än 2011 och statens budgetsaldo kommer att minska med 63 procent.
Och detta är det bästa tänkbara scenariot. Konjunkturinstitutet presenterar en alternativ prognos som bygger på att oron i euroområdet fördjupas – ett inte helt otroligt antagande. I sådana fall beräknas arbetslösheten stiga till på 9 procent, tillväxten sjunka till 0,5 procent och det offentliga finansiellt sparandet bli negativt nästa år.
Under dessa omständigheter ställls regeringen inför ett val. Kommer regeringen att prioritera ansvarslinjen och acceptera en ökad arbetslöshet eller kommer regeringen att försvara arbetslinjen och acceptera försämrade statsfinanser?
Svaret på denna fråga får stora konsekvenser för hushåll och företag och deras förmåga att planera. Förenklat kan man säga att om regeringen väljer att prioritera ansvarslinjen kan vi förvänta oss kraftigt minskad efterfråga på varor och tjänster vilket givetvis påverkar företags möjligheter att anställa. Det är också troligt att det leder till lägre inflation och lägre räntor för såväl investeringar som bolån.
Om, å andra sidan, regeringen väljer att prioritera arbetslinjen genom att till exempel tidigarelägga stora investeringar kan företag känna sig mer optimistiska att efterfrågan kommer att hållas uppe. Behovet av arbetskraft för nästa år kommer därför att vara större. Men arbetslinjen innebär även ökad risk för inflation och minskade statliga finansiella marginaler eller rentav en ökad statsskuld. Detta i sin tur har konsekvenser för kapitalmarknaderna.
Givetvis är detta en extremt förenklad bild. I många hänseenden kommer regeringen att behöva göra lite av varje för att få till stånd en återhämtning. Men i det korta loppet är det ett antingen-eller: Ansvarslinje eller arbetslinje. Det är ytterst oklart vad regeringen kommer att välja i en sådan situation. Både finansministern och statsministern har åtskilliga gånger slagit fast att Ansvarslinjen har ”överordnad prioritet”. Samtidigt har regeringen meddelat att det finns ett batteri av åtgärder på lut för att stimulera efterfrågan och stärka arbetsmarknaden. Denna ambivalens är destruktiv och gör det omöjligt för medborgare och finansmarknaderna att orientera sig i det finanspolitiska landskapet.
Som ett led i en förtroendebyggande politik borde regeringen därför snarast lägga fram en krishanteringsplan. Målsättningen är inte att binda finanspolitiken vid detaljer som sedan måste justeras utan att i breda ordalag klargöra hur regeringen kommer att förhålla sig till möjliga scenarion. Scenarion skulle kunna inkludera eurons kollaps, en andra recession i USA, och en kraftig nedgång på den svenska bostadsmarknaden. Eller en kombination av alla tre. Viktigast är att få en uppfattning om ungefärliga tröskelvärden för arbetslöshet och budgetunderskott som regeringen är villig att acceptera innan den slår om sin prioritet. För närvarande är 340 000 svenskar arbetslösa. Hur många fler behöver det bli innan regeringen överger överskottsmålet till förmån för arbetslinjen?
Den nuvarande politiken kan jämföras med att inför en annalkande flodvåg köpa ett lager flytvästar och sedan låsa in dem i ett skåp. Att ha dem är bra; att veta hur och när de ska användas är bättre. Vi behöver en tydlig krishanteringsplan nu.
CHRISTIAN WESTERLIND WIGSTRÖM
nationalekonom, Oxford
