Jakob Lundgren

Om inget gensvar fås och lösningarna inte kommer till stånd förlorar pragmatismen sitt värde.

Jakob Lundgren

Miljöpartiet är i dag Sveriges tredje största parti. I riksdagen är det med knapp marginal, men i opinionsmätningarna är det tydligare. Det har satt sin prägel på både samhällsdebatten och partikulturen. Det är naturligt att ett partis självbild förändras när det går från en rörelse på marginalerna till en som är stabilt tvåsiffrig. Förändringen av självbild och position är däremot inte utan problem, och problemen riskerar över tid att bli Miljöpartiets fall.

Både innan och precis efter valet 2010 spekulerades det mycket i hur en framtida regering skulle se ut om det rödgröna samarbetet inte vann valet. Skulle Miljöpartiet ta plats i en regering tillsammans med allianspartierna om alliansen inte lyckades få egen majoritet? Åsikterna var många och både inom och utom Miljöpartiet gick de isär.

För många handlade frågan om mer än bara en regeringsbildning. Miljöpartiet och den gröna rörelsen har alltid velat ställa sig bortom den klassiska höger- vänsterskalan och har istället velat prata om en skala från grått till grönt. Men sådan retorik är inte trovärdig om partiet bara kan samarbeta med de som ligger till vänster på skalan. Därför blev frågan om regeringsbildning även en fråga om trovärdighet i den egna ideologin och den egna politiska retoriken.

Miljöpartiet har också gjort ett nummer av att vara pragmatiska. Partiet har lämnat en tidigare mer dogmatisk syn på ideologiska frågor och istället ansträngt sig för att vara tillmötesgående, kortsiktigt realistiska och statsbärande. Förändringen öppnar upp för att påverka på kort sikt men förstärker också problematiken gällande regeringsbildningen. Ett pragmatiskt parti måste vara villigt att kompromissa och ett mittenparti bör kunna söka lösningar från båda kanter. Kontentan blir att Miljöpartiet i dag blivit ett parti som aktivt föreslår och söker lösningar i flera politiska frågor utan att få gensvar. Men om inget gensvar fås och lösningarna inte kommer till stånd förlorar pragmatismen sitt värde, och då riskerar partiet att förlora stort.

Det sista problemet är självbilden och optimismen som skapats av den allmänna opinionen. Miljöpartiet vill i dag vara ett maktparti som är med och fattar besluten. Partiet vill både delta i och själva sätta agendan för debatten. När partiet ställer sig mellan de två blocken sätter det också sig självt som ett tredje block – vågmästarblocket på höger-vänsterskalan.

Dessa tre faktorer – viljan att vara i mitten, pragmatismen och självbilden – kommer antingen sätta Miljöpartiet i en regeringsställningen efter nästa val eller stjälpa den gröna rörelsen som i dag har växtkramp. Ett parti som i många avseenden i opinionen övergett den långsiktiga ideologin för den kortsiktiga pragmatismen kan inte behålla sin relevans om pragmatismen inte leder till politiska resultat. Den alltför stora viljan att hitta blocköverskridande lösningar riskerar också att urholka Miljöpartiets möjligheter att trovärdigt ställa hårda krav i framtida regeringsförhandlingar.

Jag tror att Miljöpartiet återigen måste våga tala om vår ideologi. Att partiet måste våga lyfta obekväma men nödvändiga politiska frågor som inte nödvändigtvis är bra för opinionen. Frågor som arbetstidsförkortning, kraftigt höjd koldioxidskatt och kritik mot arbetslinjen måste våga lyftas på allvar. Kompromissande med andra partier får komma senare, det får inte bli utgångspunkten.

I helgen inleds Miljöpartiets kongress i Umeå. Det är ett parti fyllt med självförtroende som sammanträder och ska besluta om vilken politik partiet ska företräda i framtiden, men den stora frågan om hur partiet ska fortsätta vara en relevant aktör lär inte tas upp på kongressen. Den frågan kommer avgöras valet 2014.

JAKOB LUNDGREN

förbundstyrelseledamot Grön Ungdom