Det som kallas det "allmänna rättsmedvetandet" har alltid varit närvarande i processen.

Gunnar Magnusson

Frågan om det för rättsordningen här i landet viktiga nämndemannainstitutets vara eller icke vara i våra domstolar har återigen aktualiserats. I en undersökning av Sveriges Television om de ordinarie juristdomarnas uppfattning om institutet sägs sex av tio domare vilja avskaffa systemet (SVT 27/12). De anser att systemet på grund av nämndemännens okunskap hotar rättssäkerheten genom att ovidkommande synpunkter tillåts influera domsluten. Vidare att politiskt tillsatta lekmannadomare inte hör hemma i en rättsstat.

Till dessa argument ska läggas argument som; nämndemännen sover sig genom rättegångarna, de är okunniga, de är för gamla, de är för unga, de har fel politiska åsikter, de är nämndemän därför att de är ratade för de ”finare” politiska uppdragen i kommunfullmäktige och kommunala nämnder, etc. Alltså bör systemet med nämndemän avskaffas.

Det här är populistiskt trams och har föga med verkligheten i våra domstolar att göra, i alla fall inte enligt min erfarenhet som nämndeman i landets största tingsrätt.

Den grundläggande frågan är inte hur ett system för lekmannainflytande i den dömande processen organiseras utan om ett sådant inflytande ska finnas överhuvudtaget. Alltså. Varför ska det finnas medlemmar i en domstol som nästan undantagslöst är juridiskt oskolade?

Två argument brukar anföras för en sådan ordning. Dels att domstolen tillförs sunt förnuft i dömandet, dels att allmänhetens insyn i rättskipningen säkerställs. Jag menar att inget av dessa argument har någon egentlig bärkraft för att avgöra om systemet ska avskaffas eller inte eller reformeras, även om betydelsen av att dömandet tillförs perspektiv som inte endast tar sin utgångspunkt i lagtext inte ska bortses ifrån.

Den grundläggande frågan, den som enligt min mening bär upp hela systemet, är nämligen en annan: ska en person i ett brottmål dömas av sina likar eller inte?

Om svaret på den frågan är ja så kan man utifrån det reformera systemet eller för den delen bevara det som det är. Om svaret är nej så ska systemet avskaffas. Då fyller det ingen funktion eftersom man kan utgå från att lagfarna domares sunda förnuft trots allt får antas kunna utövas även i ett snävare juridiskt perspektiv och att insynen bestäms av att rättegångar är offentliga annat än i mycket speciella undantagsfall som vissa sexualmål och så kallade säkerhetsmål (brott mot rikets säkerhet).

Att en person i brottmål ska dömas av sina likar har här i landet, och i många andra länder med likartade rättsordningar, varit en bärande princip i första instans sedan länge. Det har emellertid inte haft att göra med att på så sätt tillföra domstolen ”sunt förnuft” eller att säkerställa att allmänheten, i äldre tider tingsmenigheten, har ”insyn” i rättskipningen.

Att dömas av sina likar har däremot säkerställt att personer från den egna samhällsgrupperingen har dömt i målet. Personer med likartade värderingar om rätt och fel, och med lika stor eller liten risk att själv ställas inför rätta för ett snarlikt brott. Kort sagt. Det som kallas det ”allmänna rättsmedvetandet” har alltid varit närvarande i processen.

Det medvetandet kan ibland, men långt ifrån alltid, gå utanför de ramar som lag och praxis anger och därmed resultera i oönskade domar. Det är därför som vi, och de flesta andra rättsordningar, har olika instanser för att kunna rätta fel i dömandet och lämna vägledning för framtiden genom prejudikat. Instansordningens princip (tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen) är en av grunderna för ett rättssäkert hanterande av medborgarna.

Jag menar att man i första instans – tingsrätten – ska dömas av sina likar, men där dessa ges en tydlig och fast vägledning av den lagfarne domaren, inte minst i de många gånger komplicerade bevisvärderingsfrågorna. Jag anser alltså inte att nämndemannainstitutet ska avskaffas. ”Sunt förnuft” och ”insyn” är i sig inga bärkraftiga argument för att behålla systemet. Det kan säkerställas på annat sätt. Det bärande motivet för att bevara systemet är att den åtalade ska känna en rimlig trygghet i att de värderingar han eller hon möter bakom skranket är värderingar han eller hon kan förstå och leva med. Att känna att han eller hon befinner sig bland sina likar och inte, rätt eller fel är likgiltigt, bara bland representanter som många gånger uppfattas som en diffus och nebulös överhet.

Däremot bör det reformeras och anpassas till tidens krav. En sådan översyn, bland flera, kan till exempel avse den nuvarande rekryteringsgrunden, där nämndemännen på förslag från de politiska partierna väljs av kommunfullmäktige. En annan kan avse en översyn av omröstningsreglerna vid överläggning till dom som återför ett större inflytande för den ordinarie domaren i målet, ungefär som reglerna var före 1983 då nämndemännens mandat utvidgades till dagens.

GUNNAR MAGNUSSON

nämndeman i Stockholms tingsrätt