Gripandet visar att den serbiska staten både har förmåga och vilja att ta på sig det ansvar som åvilar alla civiliserade stater.

Mark Klamberg

Gripandet av den misstänkte krigsförbrytaren Ratko Mladic är mycket välkommet. Han kommer med allra största sannolikhet att inom kort överföras till Haag där hans ansvar kommer att prövas av FN:s internationella krigsförbrytartribunal för före detta Jugoslavien (ICTY). Gripandet visar att den serbiska staten både har förmåga och vilja att ta på sig det ansvar som åvilar alla civiliserade stater i kampen mot straff­frihet för de mest allvarliga brotten. Samtidigt som det är tydligt att gripandet kommer att få politiska följder är det viktigt att den rättsliga processen gentemot Mladic fortskrider skyndsamt och rättssäkert. Av tidigare liknande rättegångar går det att dra åtminstone tre lärdomar.

För det första, rättegångar beträffande internationella brott som folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten har alltför ofta varit långsamma. Det mest avskräckande exemplet är rättegången mot Milosevic, den tidigare presidenten för Jugoslavien.

Rättegången pågick i fyra år, sysselsatte ett stort antal jurister, översättare och administrativ personal vid ICTY för att abrupt läggas ner med anledning av Milosevic död 2006. En bidragande orsak att rättegången mot Milosevic drog ut på tiden var att åtalet närmast kan liknas vid ett försök att skriva en komplett historia över den konflikt som drabbade före detta Jugoslavien. Därför bör ICTY:s åklagare begränsa åtalet mot Mladic till färre antal händelser och fokusera på de mest allvarliga överträdelserna. Till dessa hör Srebrenicamassakern då 8 000 bosniaker dödades av enheter ur armén för Republika Srpska, för vilken Ratko Mladic var befälhavare. Massakern har i rättegångar vid ICTY och den Internationella domstolen i Haag (ICJ) rubricerats som folkmord.

Ur ett brottsofferperspektiv kan det tyckas olyckligt att vissa händelser inte kommer omfattas av åtalet, men åklagaren och tribunalen måste ha mod att avgränsa åtalet så att det kan slutföras inom rimlig tid.

Eftersom många av överträdelserna som Mladic kan misstänkas för redan har prövats i tidigare rättegångar så kan rättegången påskyndas ytterligare genom att tribunalen kan hänvisa till tidigare bevisning och domar utan att alla vittnen behöver höras på nytt. Detta kan tyckas anmärkningsvärt ur ett rättssäkerhetsperspektiv där den åtalade har rätt att ifrågasätta all bevisning mot honom men denna genväg kan endast användas beträffande bakgrundsomständigheter och inte vad avser Mladic personliga ansvar för de brott som åklagaren gör gällande. I de senare fallen måste alltså eventuella vittnen höras muntligt under rättegången.

Detta är några exempel av flera på hur åklagaren och tribunalen bör göra rättegången mot Mladic så skyndsam som möjligt samtidigt som rättssäkerheten ska upprätthållas.

För det andra, rättegången ska i första hand vara en juridisk prövning beträffande Mladics straffrättsliga ansvar och inte en plattform för politiska utspel. ICTY:s domare måste upprätthålla ordningen och respekten för tribunalen.

Mladic ska självklart ha rätt att bemöta alla anklagelser mot honom men i rätt sammanhang. Det är mycket möjligt att Mladic vill väcka en diskussion om vem som bär skulden för konflikten i före detta Jugoslavien vilket försvaret ska ha rätt att göra i sin slutplädering men det är helt ovidkommande i andra delar av rättegången. Oavsett vem som bär skulden för konflikten i forna Jugoslavien har alla stridande parter en skyldighet att följa krigets lagar och folkmord är under alla omständigheter förbjudet.

Därför bör alla försök att under vittnesförhör diskutera frågor som är irrelevanta för Mladic eventuella skuld förhindras. Rättegången får inte förvandlas till ett politiskt skådespel.

Avslutningsvis, en rättegång mot Mladic utgör en lämplig avslutning på ICTY:s arbete. Domarna vid ICTY har fått sina mandat för tjänstgöring förlängda till 2011 avseende rättegångar i första instans och till 2012 av­seende överklagandekammaren. Därefter ska tribunalen avvecklas och återstående uppgifter kommer att hanteras av en betydligt mindre organisation som för närvarande har arbetsnamnet ”residual mechanism”. Det innebär dock inte att alla misstänkta brottslingar fått sitt straffrättsliga ansvar prövat.

Ett stort ansvar vilar på de nationella domstolarna i före detta Jugoslavien som redan i dag genomför rättegångar mot misstänkta på lägre nivå än Mladic. Lagföringen måste fortsätta och intensifieras på nationell nivå. Omvärlden bör med alla medel stödja dessa ansträngningar.

MARK KLAMBERG

doktorand i folkrätt vid Stockholms Universitet vars avhandling handlar om bevisfrågor i internationell straffprocessrätt