Ansvarskommittén väntas i morgon föreslå att Sveriges regionala indelning görs om. Sex–nio storregioner ska ersätta de nuvarande ­länen och landstingen. Redan innan slut­betänkandet har lagts fram har de idéer som sipprat ut från kommittén väckt starka reaktioner.
I medierna har diskussionens vågor gått höga om hur gränserna mellan de tilltänkta regionerna ska se ut. Bör det bildas en Mälardals­region? Ska Halland delas?

Men den centrala frågan är nästan helt frånvarande i debatten: vad ska regionerna ha för uppgifter?

Regionfrågan är inte ny i svensk ­debatt. Den administrativa mellannivåns organisation har varit föremål för ett intensivt meningsutbyte under flera decennier. Upphovet till diskussionen är idén om att landstingen bör få starkare befogenheter och utvecklas till läns- eller regionparlament. Tankar i den riktningen lanserades i motioner till riksdagen så tidigt som 1963.

Argumenten för att landstingen ska ges ökad makt har av anhängarna sagts vara flera. För det första skulle demokratin förstärkas. Genom att landstingen får ökat inflytande på länsstyrelsens och andra statliga organs bekostnad skulle fler beslut fattas av politiker med ett direkt mandat från väljarna inom den egna regionen.

För det andra skulle effektiviteten förbättras. Om ett organ får det samlade ansvaret för exempelvis regionala utvecklingsfrågor skulle kraften i det politiska arbetet öka, menar man.

De till synes oavvisliga argumenten till trots har Sverige inte infört en ordning med kraftigt förstärkta landsting, läns- eller regionparlament. Det viktigaste skälet är att det inte har funnits någon politisk vilja att rubba den grundläggande maktfördelningen i offentliga samhällsapparaten eftersom det har ansetts strida mot principen om nationell jämlikhet och solidaritet.

Om regioner ges fler ansvarsområden – till exempel att ansvara för och finansiera högre utbildning och infrastruktur – leder det till risk för vidgade regionala klyftor i landet. De skillnader i regionalt skatteunderlag som finns skulle slå igenom direkt på kvaliteten i exempelvis den högre utbildningen och infrastrukturen.

Regionparlamentsförespråkarna har försökt värja sig mot denna argumentationslinje genom att tona ned anspråken och egentligen inte föreslå någon mer omfattande omfördelning av reella politiska uppgifter med vidhängande ansvar för finansiering från huvudsakligen staten till den regionala nivån.

I stället har läns- eller regionparlamenten, åtminstone i ett första skede, främst tänkts få utökade uppgifter när det gäller, icke-tvingande, planering inom olika sakområden. Det är sannolikt att Ansvarskommittén kommer till den slutsatsen. Att lägga förslag som riskerar att öka de regionala skillnaderna i Sverige är politiskt omöjligt.

Därigenom hamnar Ansvarskommittén i en situation där det starkaste argumentet för den egna ­­positionen – demokratiargumentet – kraftigt undergrävs. Om regionerna inte får några nya ansvarsområden, där de också står för ­finansieringen, på viket sätt ökar då den regionala ­demokratin? Om regionerna, vid ­sidan av sjukvården, enbart tilldelas några diffusa planeringsuppgifter, som i realiteten inte betyder något, riskerar förändringen att, med rätta, betraktas som ett utslag av sken­demokrati. Det blir ingen vinst för demokratin, bara för byråkratin.

Ansvarskommitténs betänkande kommer säkerligen att presenteras, också av flera av kommitténs egna ledamöter, som ett bevis för regiontankens kraft och styrka. I själva verket har kommittén på ett tydligt sätt visat att idén om att i Sverige införa regioner med direktvalda ”parlament” leder in i en återvändsgränd.

Det framstår som vanvettigt, politiskt självplågeri av sällan skådat slag, att genomföra förändringen om regionerna ändå inte ska vara något annat än landsting med större geografisk yta och demokrativinsterna därigenom blir obefintliga.

Ansvarskommitténs regionförslag hamnar nu på statsrådet Mats Odells bord. Nästa anhalt bör bli papperskorgen.

Tobias Krantz
riksdagsman (fp) och fil dr i statskunskap.
Krantz disputerade 2002 på avhandlingen ”Makten över regionen – en idékritisk studie av svensk regiondebatt 1963–1996”.