I debatten kring ungdomsarbetslösheten i Sverige har det under den senaste tiden framkommit uttalanden från olika politiska läger. FP och Jan Björklund vill se lägre ingångslöner, vilket Annie Lööf och C stått bakom en längre tid. Detta samtidigt som S i sin skuggbudget vill avskaffa den lägre arbetsgivaravgiften för unga.
Förslagen kan göra att unga väntar med att gå ut i arbetslivet, får ytterligare försämrade möjligheter att komma in på arbetsmarknaden alternativt väljer att bosätta sig utomlands.
Ronny Siggelin
Det här är intressanta uttalanden då de senaste två årens nobelpris i ekonomi gått till forskning kring matchningsproblem på arbetsmarknaden och förväntningarna på förd ekonomisk politik, vilka förespråkar andra lösningar.
Folkpartiet gick alltså i september ut och föreslog sänkta ingångslöner, ett krav som Centern redan tidigare haft för att göra unga mer konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden. Att Socialdemokraterna i ett läge där Sverige har bland den högsta ungdomsarbetslösheten i Europa, 23 procent i augusti 2011, vill höja arbetsgivaravgiften för unga är inte bara anmärkningsvärt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv utan talar direkt emot årets nobelpristagares forskning kring hur staten borde agera i det läge som råder. Vare sig man förespråkar sänkta ingångslöner eller höjda arbetsgivaravgifter så är det knappast lösningen på problemet med ungdomsarbetslösheten av följande skäl:
• Folkpartiets och Centerpartiets krav på lägre ingångslöner skulle troligtvis inte medföra en minskad ungdomsarbetslöshet enligt 2010 års nobelpristagare i ekonomi, Peter Diamond, Dale Mortensen och Christopher Pissarides som fick priset för sina teorier kring matchningsproblemen på arbetsmarknaden. Sänkta ingångslöner upp till en viss ålder skulle troligtvis medföra att unga väljer att utbilda sig längre, inte kommer in på arbetsmarknaden i tid och därmed inte får den kompetens och erfarenhet som eftersträvas. Vakansgraden i procent relativt totalt antal arbetstillfällen har enligt SCB ökat med 40 procent på bara fem år och ett förslag som ytterligare skulle skjuta upp ungas inträde på arbetsmarknaden skulle knappast sänka denna.
Enligt dessa nobelpristagares teorier så är det kompetensen och erfarenheten som är problemet, inte lönerna. Den extra kompetens som unga skulle få genom mer utbildning är troligtvis inte den som arbetsmarknaden eftersträvar sett till dagens utbildningssystem.
• Årets nobelpristagare, Thomas J Sargent och Christopher A Sims, fick priset för sin forskning kring bland annat hur företagens lönesättning och anställningsplaner påverkas av förväntningar på den ekonomiska politiken och vice versa. Socialdemokraternas förslag och syn på ungdomsarbetslösheten skulle knappast gynna unga som vill in på arbetsmarknaden enligt Sargents och Sims modeller. Högre anställningskostnader skulle leda till färre anställningar vilket i sin tur troligtvis leder till att unga får än svårare att ta sig in på arbetsmarknaden med dagens rådande arbetsmarknadsregler.
• Ytterligare forskning av bland annat LO visar också att låga ingångslöner kan leda till sänkta löner generellt. Därtill vet alla som försökt att det är väldigt svårt att höja sin lön från en låg nivå. Detta får i sin tur samhällsekonomiska konsekvenser i form av exempelvis utebliven konsumtion och skatteintäkter. För den yngre generationen innebär detta inte bara en lägre levnadsstandard utan även ökad utestängning från bostadsmarknaden, tillgång till kreditmarknaden samt möjligen kunskapsflykt till andra länder där man får mer betalt för samma jobb.
De båda politiska sidornas förslag är oroväckande exempel på hur man betraktar den unga generationen. Sänkta ingångslöner och höjd arbetsgivaravgift kan alltså leda till att unga väntar med att gå ut i arbetslivet, får ytterligare försämrade möjligheter att komma in på arbetsmarknaden alternativt väljer att bosätta sig utomlands. Det har inte Sverige råd med när vi vet att svenska arbetsgivare vill att unga snabbare kommer in på arbetsmarknaden för att skaffa sig erfarenhet samt även behöver arbeta fler år än tidigare generationer för att trygga framtida välfärd, vilket inte minst eurozonens generösa pensionssystem uppvisat tydligt.
En bättre lösning skulle vara att istället ytterligare sänka arbetsgivaravgiften upp till 26 års ålder. Om näringslivet förväntar sig detta, precis som Sargents och Sims modeller säger, så kommer man troligtvis anställa unga i högre utsträckning än idag vilket skulle medföra ovan positiva effekter för den svenska ekonomin. På kort sikt skulle staten få in mindre pengar men på lång sikt skulle de positiva effekterna troligtvis vida överstiga de kortsiktiga förlusterna. Och för den enskilde är det troligtvis det mest attraktiva alternativet.
RONNY SIGGELIN
vd Maxkompetens
