Du ville alltid bli kliad på ryggen. Du skrek efter att bli sedd, du hade en enorm förmåga med din kropp och spelade ut alla på fotbollsplanen och klättrade kvickt som en vessla upp i lianerna i gymnastiksalen.

Vilket rörelsefenomen, minns jag att jag tänkte. Men hur ska all denna energi härbärgeras? var min nästa tanke.

Att gå i en klass med färre elever är det bästa om man har ADHD eftersom det är svårt att sålla ­intryck och motstå impulser. Du fick gå i lilla klassen, men skolan hade inte resurser till en kompetent lärare och assistenter med skäliga löner.

Jag minns att en medarbetare sa:

–Kan ni se framför er hur de här killarna i den lilla klassen röjer runt i stan när de är tonåringar och begår kriminella gärningar?

Jo, det scenariot kunde jag föreställa mig, men jag hoppades att det inte skulle bli så. Jag hoppades att vuxna inom skolan, socialförvaltningen och han själv skulle ta ansvar.

–Om de här pojkarna inte får hjälp nu lär det bli dyrt i framtiden när de är straffmyndiga, svarade jag medarbetaren.

Sju år senare sitter du nu häktad för vållande till annans död.

En sån här pojkgrupp med så mycket attityder, aggressivitet och testosteron hade vi aldrig mött förut.

I ett års tid har vi på vårt ungdomscafé här i Vasastan i Stockholm sett och mött de här ungdomarna. Vi jobbar med mycket små resurser, men vi brinner verkligen för att finnas där för ungdomarna.

Vi har haft enskilda samtal. Vi har skickat hem brev till föräldrar om deras attityder. Vi har haft föräldramöte och vi har åkt på miniläger med ungdomarna.

Vi satte ner foten när det började osa slagsmål utanför vår ungdomsgård. Vi lyckades hålla våldet borta från vår zon.

Men vi har känt till att flera av dem slåss på fritiden, att de har sina fightclubs. Detta har vi berättat om för de ansvariga i stadsdelen. Det är inget nytt på Norrmalm.

Jag tänker ofta på hur mycket mer jag och vi skulle kunna göra om det bara fanns ekonomiska förutsättningar och ett samarbete med föräldrarna.

När ska politiker förstå att de måste satsa på den personal som jobbar med ungdomar på marknivå?

Vi ser ungdomarna, deras frustration och rotlöshet. Vi umgås med dem. Vi når dem. När ska ni politiker lyssna på oss? När ska ni samarbeta med oss?

Vi polisanmäler de bloggar som söker vedergällning mot deras kompisar, som plötsligt har blivit misstänkta mördare.

Rädslan är dubbelbottnad hos ungdomarna. De känner att de hade kunnat befinna sig på båda sidor, både som offer och gärningsman. Har man slagits en gång kan man slå igen, gränserna tänjs och man inser inte hur sköra kroppar kan vara.

Grabbar, ni är stora och starka nu, ni måste inse det. Det är som när björnen Baloo skulle lära Mowgli att boxas: jag tänkte inte sopa till honom så hårt …

Jag känner mig oändligt trött, besviken och sorgsen över det som hänt. Kära stadsdelar och föräldrar – förstår ni nu vad vi har försökt att tala om för er?

JEANNA BAGGER–JÖRGENSEN
Birkagårdens ungdomscafé
Stockholm


Birkagården grundades i oktober 1912 av Natanael Beskow och Ebba Pauli. Stiftelsen Birkagården driver förutom ungdomskaféet på Karlbergsvägen 86 B även barnstuga, daghem, fritidsverksamhet, kollo och kursverksamhet. Stiftelsen ­söker bidrag från kommun och ­privatpersoner.