Onsdagen 5 september vaknade vi till nyheten om 15-åriga Ali. Han låg på barnpsykiatriska akutkliniken för vård. Några dagar tidigare hade polisen gripit Ali i hans hem och låst in honom i förvar i väntan på avvisning. Migrationsverket begärde att överföringen till Italien skulle stoppas, men gränspolisen satte sig på tvären. I Dagens Eko sa gränspolisens chef i Malmö att deras bedömning var annorlunda än Migrationsverkets, och att de tänker verkställa beslutet om överföring till Italien oavsett om pojken är självmordsbenägen eller om Migrationsverket är redo att ompröva beslutet. Sent på fredagseftermiddagen kom besked om att Migrationsverket temporärt stoppar utvisningen av afghanska pojken Ali.

Det här scenariot väcker många frågor och starka reaktioner hos oss inom asylrörelsen. Är det polisen eller Migrationsverket som bestämmer vad gäller asylprövningen i Sverige? Ska ett ensamkommande barn som kommit till Sverige för att söka trygghet kunna låsas in i förvar? Vad har polisen för prioriteringar när de satsar så mycket resurser på att få ut en skör 15-åring ur landet? Vad har de för befogenheter och vilka metoder använder de? Finns det någon instans som värnar om de här barnens rättssäkerhet när alla myndigheter verkar vara upptagna med att kränka den?

Beslutet om Ali hade tagits enligt EU:s Dublinförordning, som säger att en asylsökande bara kan få sin ansökan prövad i det land som släppt in personen i EU. Oftast är det något av länderna kring Medelhavet eller i Östeuropa där både ekonomin och flyktingmottagandet är i kris. Flyktinggruppernas riksråd (FARR) har i flera år försökt uppmärksamma våra politiker och makthavare på att det är ett brott mot barns rättigheter att sända dem tillbaka till länder som Malta, Italien och Ungern.

Det är allmänt känt att flyktingar kan fängslas i dessa länder, eller hamna på gatan utan stöd från staten för sin överlevnad. För de ensamkommande barnen är situationen värst, eftersom de inte har några vuxna som skyddar dem mot polisbrutalitet eller mot att bli utnyttjade av andra vuxna. Vilka regler skall gälla och vilka värderingar skall styra polisens tolkning av dessa regler? Det finns fler ensamkommande barn än Ali med lokartade trauma.

Enligt Dublinförordningen ska trots allt minderåriga alltid få sitt ärende prövat i det land där de sökt asyl om det är till deras bästa. Men Sverige skickar tillbaka ungdomar till andra länder bara för att de har lämnat fingeravtryck där. Dessutom utnyttjar Sverige praktiskt taget aldrig de möjligheter som finns i Dublinförordningen att göra undantag av humanitära skäl.

Det är uppenbart att myndigheterna tolkar Dublinförordningen så att så många som möjligt ska kunna skickas bort härifrån. Den attityd som gränspolisen har uppvisat i medierna och genom bemötandet av flyktingungdomarna i Malmö tyder på en stark beslutsamhet om att utvisa ungdomarna oavsett vad det innebär – oavsett om det innebär att deras rättigheter kränks.

Migrationsverkets sätt att tolka Dublinförordningen är onödigt restriktiv. Polisens metoder och attityd gällande barn som ska skickas ut enligt Dublinförordningen är oacceptabla. Det är barn, inte kriminella människor det handlar om.

Vi kräver att rikspolisstyrelsen omedelbart ser över gränspolisens arbete i Malmö. Spontana id-kontroller såväl som span på minderåriga som inte har begått brott är inte etiskt försvarbart. Polisen bör inte heller uppmuntra allmänheten till att lämna in tips gällande verkställighetsärenden.

Vi kräver att det görs ett generellt undantag från Dublinförordningen när det gäller minderåriga, så att de istället för att skickas tillbaka till länder där deras rättigheter kränks får sina asylskäl prövade här.

LARS FAGERSTRÖM

ordförande Flyktinggruppernas riksråd (FARR)