Pojkens penis är oskyddad

Frågan om föräldrars rätt till omskärelse av sina gossebarn har återigen aktualiserats. Men vem frågar vad gossarna själva önskar?

Mig veterligen ingen.

Sverige har undertecknat barnkonventionen och svensk sjukvård har anslutit sig till NOBAB:s kriterier för barnsjukvård (nordisk förening för sjuka barns behov).

I dessa dokument slås fast att barnen skall informeras och ha ett reellt medinflytande över den vård som ges och barnens integritet ska respekteras.

Detta utgör inget problem vid bemötande i andra situationer där barns och vuxnas intressen kolliderar. Vid barnmisshandel, där den vuxnes aggressivitet går ut över barnet och kolliderar med barnets rätt till trygghet, tar vi utan problem barnets parti.

Vid sexuellt utnyttjande av barn sätter vi liten tilltro till pedofilens försäkran om att den djupaste relationen mellan en vuxen och ett barn är en sexuell relation.

Det faller på de befattningshavare som kommer i kontakt med barn att vara vaksamma och slå larm om missförhållanden misstänks. I dessa fall anklagas ofta sjukvården för att inte vara nog vaksam.

Att betrakta föräldrars önskan om avlägsnande av kroppsdelar som en rättighet – och värd samhällets insats – förefaller i det närmaste absurt.

Under 2000 till 2001 pågick en debatt angående rätten till manlig omskärelse, kvinnlig omskärelse förbjöds ju som bekant. Professionella instanser var i det närmaste eniga om att stympning på någon annans önskan inte borde tillåtas.

Tyvärr utmynnade debatten i ett urvattnat direktiv från socialstyrelsen. Direktivet understryker dock, som ett försök att blidka kritikerna, att information ska ges till gossarna av en person som har kunskap och erfarenhet av att samtala med barn i motsvarande ålder. Det ges dock inga direktiv om att detta ska ske enskilt.

Då ingreppen utförs från nyföddhetsperioden och uppåt förefaller informationsklausulen inte särskilt effektiv. I dessa åldrar har gossarna ingen möjlighet att uttrycka sig eller också lyder man föräldrarna.

Pojkarna har heller ingen möjlighet att överblicka konsekvenserna av ett ingrepp som inte går att göra ogjort. Det är tveksamt om de vid låg ålder överhuvudtaget förstår något av en given information.

Omskärelse av gossar har av förespråkarna beskrivits som en komplikationsfri åtgärd med enbart positiva konsekvenser.

Idag finns ingen vetenskapligt visad positiv effekt av omskärelse.

Preliminära rapporter om en minskad frekvens av hiv-infektion hos omskurna män kräver fortsatt uppföljning. Även här torde dock livsstilsfaktorer vara mer avgörande än omskärelsen i sig.

De negativa konsekvenserna av omskärelse är dock väl kända. De vanliga är urinrörsförträngning, vilket kan leda till njurskador, nedsatt känslighet i huden på ollonet som motsvarar dubbla kondomer, något som snarast medverkar till ökad risk för spridning av hiv.

Mer ovanliga komplikationer är de som är förknippade med det kirurgiska ingreppet i sig.

Alla gossar som omskärs utsätts således för ett direkttrauma och kan få livslånga komplikationer.

Hur ska sjukvården kunna påstå sig vara barnens ombud om man medverkar till amputationer på föräldrarnas begäran? Är det helt säkert att föräldrarnas önskan är densamma som barnets när detta nått vuxen ålder?

Konstigare saker har hänt än att föräldrar och barn har divergerande uppfattningar i vuxen ålder.

Hur skall vi då kunna säga att vi handlat i barnets intresse, när frågan kommer från den vuxne mannen om varför vi lät detta ske?

Rätten till omskärelse kan bara vara individens rätt, någon kollektiv stympning utifrån andras önskemål är inte etiskt försvarbart.

Om sjukvården ska utföra ingrepp av den här typen måste detta ske på vuxna män, som kan överblicka konsekvenserna av beslutet.

Allt annat strider mot FN:s barnkonvention.