Planeten tål inte evig tillväxt

När konjunkturen pekar nedåt poppar de dåliga förslagen upp. Det är hög tid att staka ut riktningen för en hållbar ekonomi som också ser till våra barnbarns behov.

Detta har alltså hänt: Supermakten USA kunde i många år tillåta sig att missköta sin ekonomi med en våldsam överkonsumtion, på lån från Kina.

Finanssektorn fick spinna fritt och missbrukade sin ställning så gravt att regeringar jorden runt nu tvingas rycka ut för att rädda bankerna. Trots att de var skyldiga till finanskrisen; om detta råder inga tvivel.

De måste hållas under armarna för att det ekonomiska blodomloppet ska fungera. Det blev tydligt att banker har en sådan nyckelroll att de borde drivas i samhällets regi.

Den insikten sopades dock snabbt under mattan för att rädda idén om marknadsekonomins överlägsenhet.

Finanskrisen utlöste också en tillbakagång i den reala ekonomin. Där hade allt fått löpa. Ingen USA-president ville ta itu med landets underliggande obalanser och lägga om kursen i en hållbar riktning, vare sig ekologiskt eller ekonomiskt.

När så konsumtionsbubblan sprack följde jobbvarslen. Det behövs allt mindre arbete för att producera vad marknaden efterfrågar.

De flesta förståsigpåare vill ändå ”förklara” recessionen med att ekonomin brukar gå upp och ner. Nu gäller det bara att ”få fart på konsumtionen igen” till varje pris.

Anders Borgs ”vapen” pekas ut: mer pengar till konsumenterna genom extra barnbidrag, höjda pensioner och a-kassa, sänkt skatt. Eller billigare varor och tjänster för att öka köplusten.

Alla uppvaktar staten för sin sak: subventionering av byggandet, skrotningspremie på gamla bilar etcetera. Allt handlar om att stimulera konsumenterna.

Folk har länge vetat vad ”lyckoforskningen” nu slår fast: Det finns ingen glädje i tillväxten. Vad värre är: De som vill elda på blundar hårt för vad planeten tål.

Konsumtionen har ett tak i en ändlig värld. Därför kan det aldrig bli som förr igen. Detta måste bli början på en ny epok.

Staten har länge visat ett janusansikte. Den säger åt oss att diska ur mjölkkartongerna och cykla till jobbet och värna om miljön på andra sätt.

Men samma stat tubbar oss också med sänkta skatter att jobba mer och konsumera mer, annars hotas tillväxten. Dubbla budskap som inte går ihop. Undra på om människor blir förvirrade.

Jobbkrisen som väntar – för vi har nog bara sett början än – beror ytterst på att vi är så framgångsrika. Vi lyckas höja produktiviteten, arbetsförmågan, i ungefär samma takt som vi räknat upp tillväxten – och konsumtionen.

Det blir en evig rundgång: för att behålla jobben krävs att konsumtionen växer.

Det finns en annan väg, som krisdebatten hittills har undvikit sorgfälligt. Filosofen Bertrand Russell beskrev den 1932 (i ”Till lättjans lov”): Föreställ dig en knappnålsfabrik där man uppfinner ett dubbelt så effektivt sätt att göra nålar. Då skulle arbetarna kunna gå hem efter halva dagen, lyckligare.

Men istället avskedas hälften av dem medan de andra får fortsätta att slita hela dagen och båda grupperna förblir olyckliga. Hur ovis är då inte världen?

Lite mindre drastiskt: Om nu bilarna eller bostäderna som efterfrågas kräver 10 procent mindre arbetsinsats, så varsla inte var tionde anställd. Skär hellre ner arbetsinsatsen från var och en med en tiondel .

Det är en solidarisk linje i en given situation: om ”alla ska med” så dela på det arbete som behöver utföras. Växla in höjd produktivitet i ledig tid snarare än högre lön. Det är faktiskt också vad majoriteten vill i alla opinionsmätningar.

Enkelt är det naturligtvis inte. Det gäller att passa ihop kompetens, utbilda, försäkra sig om levbara löner för alla, etcetera. Men arbetsmarknadspolitik är ju inget nytt.

Det har slagit mig att mest motstånd möter tanken att ökad välfärd stavas mer fri tid, inte mer arbete. Man instämmer i analysen men värjer sig mot slutsatsen. Men vi har inget val, nu måste vi pröva.

Först överbrygga krisen, landa mjukt så gott det går. Men också staka ut en ny riktning när vi landat. Det blir säkert mycket påfrestande för hela samhället.

När lönerna stagnerar dämpas efterfrågan. Det behövs mindre investeringar i ny kapacitet, vilket betyder ännu mindre efterfrågan på arbete. Samtidigt finns det många behov att tillgodose .

Det är svårt att veta hur en sådan ekonomi ska hanteras för vi har aldrig försökt. Verkligheten, krisen som vi nu upplever, kom före den plan som skulle ha gjorts för länge sedan.

CHRISTER SANNE

docent, samhällsforskare och författare, bland annat till ”Keynes barnbarn”