Vi måste ha respekt för att globaliseringens utmaningar är en svår process, som bara kan lyckas om den är demokratiskt förankrad.
Fransmän och holländare har sagt sitt om det konstitutionella fördraget. Valdeltagandet var högt i Frankrike och debatten livlig. Resultatet är ett otvetydigt nej, även om det finns flera tolkningar av motiven.
Bakgrunden till konventet och dess förslag till ett nytt konstitutionsfördrag för EU var ett uppdrag från EU-toppmötet i Laeken, i Belgien 2001. Uppdraget handlade mest av allt om att minska klyftan mellan EU:s beslutsfattare och dess medborgare, att demokratisera EU.

Vi har hela tiden sagt att det inte finns en ”plan B” om något land säger nej. I stället behövs en plan D för att ta ett rejält grepp i frågan om EU och demokratin. Vi måste återgå till utgångspunkten för det uppdraget - att demokratisera EU.

Detta gäller särskilt som nejsidan i Frankrike inte alls bara bestod av nationalistiska EU-skeptiker, utan också av rörelsen ”Ett annat Europa”, som menar att ett
kraftfullt och socialt Europa har fått för litet genomslag i fördraget. Rörelsen vill ha ökat utrymme för demokratin på europeisk nivå, inte bara frihet för marknadskrafterna.
Bara en femtedel av de franska väljarna är EU-skeptiker, det visar valdagens undersökningar. Den överväldigande majoriteten vill vidareutveckla Europaprojektet.

Medlemsländerna avgör nu hur ratificeringsprocessen ska föras vidare. Men EU-kommissionen kan inte vänta till nästa höst med att ta itu med demokratiproblemet.

Under lång tid har EU upplevts som ett projekt för en politisk elit och vi politiska ledare och beslutsfattare har inte förmått synliggöra nyttan för medborgarna med EU-medlemskapet. I den vardagliga nationella politiken lyser EU-nivån fortfarande oftast med sin frånvaro. Det kanske fungerade så länge resultaten av samarbetet var uppenbara för var och en, fred och ekonomiskt välstånd.
Nu har vi nya generationer i Europa som inte har minnen från krigen och där freden tas för given. Vi har globalisering, arbetslöshet
och social utslagning och människor har högre krav på delaktighet och öppenhet i de politiska processerna.

Låt oss inte glömma att EU är något helt nytt i historien. Aldrig förr har så många demokratiska länder överlåtit lagstiftningsmakt på vissa områden till ett gränsöverskridande organ.

Det vore fel att överge ambitionen att gemensamt ta itu med globaliseringens utmaningar. Men vi måste ha respekt för att detta är en svår process, som bara kan lyckas om den är demokratiskt förankrad.
Därför måste Europas medborgare och deras organisationer få en starkare röst och vi beslutsfattare måste utveckla förmågan att lyssna på människors oro och förhoppningar.

Därför tänker jag föreslå att det planerade förslaget (vitboken) till en ny kommunikationsstrategi för EU vidgas till ett program om EU:s demokratiska utmaningar.

Vi behöver tänka nytt när det gäller att utveckla den demokratiska dialogen inom unionen. EU lägger ner enorma summor på infrastruktursatsningar för att få fart på ekonomin, på byggandet
av vägar, järnvägar och broar.
Nu måste vi också satsa på att bygga ”en demokratisk infrastruktur”, där människor och folkrörelser kan mötas över nationsgränserna och utveckla en folkets dialog.

1. En europeisk politisk kultur. Politiska partier är grundbulten i ett demokratiskt system. Möjligheten för nationella partier att samarbeta över gränserna måste främjas. Och inte bara på toppnivå, utan mellan engagerade individer. Det kan handla om allt från språkkurser till konferenser, studieresor och sommarkurser.
Framväxten av partier på europeisk nivå är ännu i sin linda, men är en av flera möjligheter att utveckla en politisk kultur på europeisk nivå.

2. Ett europeiskt offentligt rum. Nya och innovativa grepp måste tas för att skapa en gränsöverskridande offentlighet med en gemensam debatt på europeisk nivå.

Det kan gälla allt från artikelutbyten, översättningsmöjligheter, utbytes - och besöksprogram för journalister, till att förbättra öppenheten och tillgängligheten inom de europeiska
institutionerna.
Det civila samhället, som folkrörelser och fackföreningar, spelar en stor roll för en levande demokratisk debatt och för att utkräva ansvar av de folkvalda.

Demokratins problem inom EU är inte att folkliga och sociala rörelser har för stort inflytande, utan snarare att folkrörelser och partier är för svaga och näringslivets intressen så välorganiserade.

Här kan kommissionen spela en viktig roll genom att vidareutveckla kontakterna med det civila samhället, både nationellt genom kommissionens kontor i medlemsländerna och via de europeiska nätverken.
Vi bör förbättra samrådsförfarandet via Internet, se hur breda medborgarinitiativ kan underlättas, och tillsammans med representanter för folkrörelser och organisationer organisera alternativkonferenser parallellt med en del av EU:s toppmöten.

3. Europeiska mötesplatser. Redan idag finns olika utbytesprogram inom EU för studenter och olika yrkeskategorier, idrottsutbyte, kulturutbyte, vänortssamarbete med mera. Men mera kan göras för att
bredda och fördjupa utbytet mellan människor.

EU kan och bör stödja uppbyggnaden av ett pärlband av mötesplatser som löper över hela Europa - ett slags folkuniversitet eller folkhögskolor.

Där ska enskilda människor och grupper kunna ha kontakt, utbyta synpunkter, samtala och studera, vare sig det är lärare, fackligt aktiva, unga eller bussförare.
Allt detta är uppgifter inte enbart för EU:s institutioner.

Ska vi lyckas forma ett mer demokratiskt Europa, som kan hantera den globaliserade ekonomins utmaningar, måste politiken förankras i varje lands regeringar och nationella parlament, partiväsende och demokratiska tradition.
Folkrörelser, intresseorganisationer och enskilda måste ges möjligheter och ta ansvar för att bredda debatten och placera Europafrågorna där de hör hemma - på den vardagliga politiska och fackliga dagordningen.

Medborgarna förväntar sig resultat. Fler jobb, bättre tillväxt, utbildning, forskning och förbättrad miljö och ökad delaktighet i EU:s beslutsfattande.

Detta kan föras
vidare en bit med Nicefördraget. Men vi har svårt att i längden leva med ett fördrag som saknar mer utvecklade demokratiska instrument och öppenhetsregler, och som inte ger förstärkta medborgerliga och fackliga rättigheter.

Låt oss därför nu sjösätta plan D - d som i demokrati!