I onsdags uppmärksammades en 63-årig svensk i Kambodja som dömts för sexualbrott mot barn. Fallet har överklagats och mannen uppges nu ha försökt muta rätten för att gå fri.
63-åringen aktualiserar åter- igen frågan om när sexuella övergrepp mot barn utomlands ska engagera svenska politiker.
Sverige har en hög svansföring när det gäller barns rättigheter. Men faktum är att barnsex- turism alltid har varit ett eftersatt brottsområde. Det kanske låter cyniskt, men förklaringen är sannolikt att barnen inte är svenska. Därtill att övergreppen begås i ett annat land. Det har gått så långt att regeringen kritiserats av FN:s Barnrättskommitté som granskar hur länderna lever upp till FN:s Barnkonvention.
Kommittén konstaterar att Sverige inte känner till antalet polisutredningar, åtal och domar som rör svenskars sexuella övergrepp mot barn i andra länder. Vidare måste regeringen säkerställa att förövare som begår övergrepp utomlands åtalas och döms i Sverige, om de inte åtalas på plats, enligt kommittén. Den möjligheten har funnits sedan 1960-talet men utnyttjats endast vid en handfull tillfällen.
Situationen förvärras av att de sexualbrott som kommer till svensk kännedom slentrianmässigt läggs ner av åklagare utan att några egentliga utredningsåtgärder vidtas. Det blev uppenbart efter en studie från juridiska institutionen vid Stockholms universitet i slutet av 2008. Förövare kan därmed löpa fritt så länge de utnyttjar barn i länder med svag rättsapparat.
Det finns flera konkreta åtgärder för regeringen. För det första måste det utredas var svenska förövare beger sig och om det finns orter som är extra utsatta. Och då handlar det inte enbart om Thailand eller ens Asien, utan även andra delar av världen. Först med sådan kunskap går det att dra upp konkreta strategier mot barnsexturism.
Som exempel har USA identifierat Kambodja som ett land dit amerikanska barnsexturister åker för att begå övergrepp. Amerikanska ambassaden i Phnom Penh har därför etablerat kontakter med organisationer som Aple vars information låg till grund för polisingripandet mot svensken. Ambassaden har även goda kontakter med lokal polis, dels för att garantera rättssäkerheten för gripna amerikanska medborgare, men även för att minska risken för mutor. Detta är bara ett exempel och det finns flera länder att dra lärdom av.
Det ljumma intresset för att få bukt med svenskar som exploaterar barn utomlands är ett politiskt problem. Hittills har få initiativ tagits, oavsett om vi haft en höger- eller vänsterregering. Den regering som bildas efter valet måste ta tag i de uppenbara brister som finns. Situationen i dagsläget är rent pinsam.
Samtidigt visar Ecpats undersökning ”Skillnaden mellan ord och handling” inför förra valet att den majoriteten riksdagsledamöter vill ge arbetet mot barnsexturism ökad prioritet. Dessutom ska Sverige vara pådrivande inom EU. En motsvarande undersökning inför årets val skulle nog ge samma resultat. Så varför är det så svårt att driva en aktiv politik mot barnsexturism?
Ecpat efterlyser politiker som är beredda att gå från ord till handling. Vi efterlyser ministrar som är beredda att driva politik som varken har hög status eller ger karriärspoäng! Ministrar som är beredda att kämpa för att barn inte utsätts för allvarliga övergrepp oavsett var i världen dessa begås. Ni politiker som har råg i ryggen, vi vet att ni finns, men var? Gör er röst hörd!
LARS ARRHENIUS
ordförande Ecpat Sverige
HELENA KARLÉN
generalsekreterare Ecpat Sverige
