En ung människa som idag kommer ut på arbetsmarknaden från universitetet, låt oss säga en nyutbildad ekonom på knappt 30 år, har framför sig mer än 35 yrkesverksamma år. Under de åren kommer de flesta att ha många jobb, inom såväl privat som offentlig sektor. Många kommer också att ha prövat på eget företagande under en kortare eller längre tid. Den större rörligheten på arbetsmarknaden är positiv både för samhället och för individen.

Det som däremot är ett problem är hur pensionerna hanteras under ett långt yrkesliv. Trots att den ökande rörligheten inte är någon nyhet, så är fortfarande avtalspensionerna utformade utifrån idén om livslånga anställningar. Den som byter jobb och använder rörlighetens möjligheter riskerar att straffas på äldre dar genom stelbenta tjänstepensioner.

Låt oss ta vår nyutbildade ekonom som exempel: Med ganska stor sannolikhet har hon arbetat extra inom minst ett LO-yrke under ungdomsåren. Låt oss anta att hon under några år arbetat extra inom äldreomsorgen. Då har kommunen, som arbetsgivare, satt av pengar inom ramen för det kommunala pensionsavtalet KAP-KL. Kanske har vår ekonom också gjort något år inom industrin och även fått pensionsavsättningar inom det pensionsavtal som heter SAF-LO.

Under de kommande 35 åren är det sannolikt att vår ekonom hinner arbeta inom någon form av statlig förvaltning (där pensionsavtalet heter PA03) och inom privat sektor (och då omfattas av ITP1-avtalet). Som ny på arbetsmarknaden är det många som struntar i att göra ett aktivt val; pensionen är ju så långt borta. Har man gjort ett ”icke-val” inom statliga PA03 hamnar pengarna i en traditionell livförsäkring hos Kåpan, som inte tillåter att man flyttar pengarna därifrån.

Hos de avtalsslutande parterna slår man sig gärna för bröstet och talar om flytträtt inom privat sektor (ITP1 och SAF-LO). Men det är en flytträtt som dels bara gäller de bolag som upphandlats av parterna gemensamt och det finns ingen som helst flytträtt mellan avtalsområden.

För den ekonom vi använt som exempel kan det betyda att hon innan 35 års ålder får årliga pensionsbrev från fyra olika tjänstepensioner, varav tre är så kallade fribrev, som alltså inte får ytterligare avsättningar.

Fribrevskaoset leder till två stora problem. För det första blir pensionen oöverskådlig för de många människor som sitter med ett orange kuvert för PPM-sparandet, fyra eller fem pensionsbesked för tjänstepensionen och till detta kanske ett privat pensionssparande. Att ha en gemensam portal, som krävts från politiskt håll, är naturligtvis ett steg, men det löser inte problemet med att sparare inte kan konsolidera sitt sparande för att få en bättre överblick.

För det andra så riskerar många små fribrev, som avsättningar från sommarjobb eller extrajobb under studietiden, att med tiden bli värdelösa därför att de fasta avgifterna urholkar värdet på pensionen. Det är ett problem som bara kan lösas genom en rätt att flytta pensionssparande över kollektivavtalens snäva gränser.

Mängden fribrev är redan idag ett problem för många sparare. Vad värre är, så är det ett problem som bara kommer att fortsätta att växa. Redan idag har varje svensk löntagare i genomsnitt mer än två tjänstepensioner. För dem som dessutom varit aktiva och bytt tjänstepension kan det vara än fler; fortfarande tillåter de offentliga pensionsavtalen PA03 och KAP-KL bolagen att neka flytträtt. Anställda i stat och kommun som gör omval därför att de oroas över det som står i pensionsbeskeden riskerar därmed att få ännu fler fribrev. Och för den som väljer eget företagande och då tecknar en privat pensionsförsäkring omvandlas alla tidigare tjänstepensioner till fribrev.

Varför sker då inget? I grunden är det en maktfråga. För de bolag som väljs ut att delta i de stora pensionsavtalen finns enorma pengar att hämta. Genom inlåsningen inom ett och samma avtalsområde garanteras de deltagande bolagen i praktiken en stor marknadsandel. De är också garanterade att pengarna stannar inom avtalsområdet, även om pensionsspararen byter jobb. För bolagen är fribreven en lukrativ affär; det är ingen ovanlighet att mer än hälften av försäkringsinnehavet i ett vanligt svenskt livbolag består av fribrev. Det är inte fel att beskriva dagens tjänstepensionssystem som en gigantisk fribrevsmaskin till nytta för ingen förutom de livbolag som kan behålla försäkringar som inte längre är aktiva.

Från politiskt håll har det länge funnits en tvekan inför regleringar av tjänstepensioner, inte minst därför att man ogärna lägger sig i den fria avtalsrätten. Det är ett hedervärt och viktigt argument. Men det argumentet måste vägas mot andra argument och mot parternas oförmåga att själva axla ansvaret för vad som måste beskrivas som ett misslyckande på tjänstepensionsområdet. Om avtalsfriheten ligger i ena vågskålen, så finns i den andra hela trovärdigheten för tjänstepensionerna och ytterst för hela det svenska pensionssystemet. Därför måste svenska politiker ta initiativ som åtminstone åtgärdar de värsta bristerna i form av fribrevskaoset bland tjänstepensionerna.

Den enklaste och mest konsekventa lösningen är att låta flytträtten omfatta alla pensionsförsäkringar, utan undantag. Då undviker man snedvridningseffekter och ger löntagaren den fulla makten över de pengar som hon själv sparat genom att avstå löneutrymme.

SVANTE ELFVING

styrelseordförande Brummer Life

ROBERT LINDBLOM

vd Brummer Life