Både politiker och arbetsgivare lutar sig tillbaka och slår sig för bröstet.

Peter Malmqvist

De som förstår det svenska pensionssystemet tar allt mindre ansvar, medan de som fått ökat ansvar inte förstår systemet. Detta får ohållbara konsekvenser.

Vet du hur mycket din arbetsgivare betalar in för din framtida pension? Troligtvis inte. Och varför skulle du hålla reda på det? Historiskt har pensionen definierats som en andel av din slutlön. De månatliga inbetalningarna har varit ointressanta.

Men så är det inte längre. Förändringarna de senaste 20 åren har fört över ansvaret på den enskilde. Senaste revolutionen var 2007–2008 då de fackanslutna tjänstepensionerna fick ett nytt system. Den tydligaste effekten är de fondval vi nu tvingas göra.

Det kan tyckas harmlöst, men alla förändringar går i samma riktning – det är pensionärerna som får stå risken för kursfall, felräkningar, justerade livslängdsantaganden, etc. Detta testas bara i dåliga tider. Därför är det inte konstigt att sänkningen av den statliga baspensionen 2010–2011, delvis som en eftersläpande effekt av AP-fondernas svaga utveckling 2008, medfört en hätsk debatt kring pensionerna. Nu testas systemet på allvar.

Detta märks också i aktiefondssystemet. Under augusti-september förra året drabbades fonderna av rekordstora uttag, sammanlagt 49 miljarder kronor. Det var 15 gånger så mycket som normalvärdet sedan 1994. Rörelserna de senaste sex–sju åren är dramatiskt större än tidigare och alltid ackompanjerad av en fallande börs. I höstas var spararnas beteende hysteriskt, kraftiga utflöden i augusti–september, kraftiga inflöden i oktober när börsen steg och kraftiga utflöden igen i november, när den föll. Detta speglar ett system i panik.

Men det kommer att bli värre. De förändringar som gjorts inom det fackanslutna området har knappt börjat verka. Fortfarande har de äldre löntagarna garanterade tjänstepensioner i relation till slutlönen. Där står arbetsgivarna risken.

Om 20 år har detta ändrats. Då står de flesta pensionstagare risken för problem i pensionssystemet. Det inträffar samtidigt som antalet pensionärer når sin kulmen. Nästan hälften av alla inkomsttagare skall då få sin inkomst via pensionen. Ett börsfall riskerar därför att få konsekvenser för stabiliteten i hela den svenska ekonomin. Det går emeller tid att dämpa svängningarna i systemet. Det handlar om en ändrad riskfördelning och om en förbättrad kontroll över det egna sparandet, men både det statliga och det privata området måste reformeras.

I det statliga systemet måste risken för värdefall, felräkningar och livslängdsjusteringar etc, bäras av både arbetstagare och pensionärer, inte som i dag, bara av pensionärerna. Ett acceptabelt värsta utfall vid underskott i systemet måste vara oförändrade pensioner, inte sänkta pensioner. Resterande del av underskottet måste bäras genom avgiftshöjningar, vilka i förlängningen kan återtas när ekonomin förbättras. Det är en väsentlig skillnad att drabbas av en pensionssänkning jämfört med att drabbas av oförändrade pensioner under längre tid. En sänkning kan utlösa ett panikartat sparbeteende, eftersom ingen vet hur många år sänkningen kommer att upprepas.

Pensionssparare måste också ges bättre möjligheter att följa och kontrollera sin pension. Det är självklart att pensionsinbetalningarna måste framgå av löneavin. En inbetald krona är ju bara en förskjuten lönebetalning. Lika självklart är att det måste finnas en obegränsad flytträtt för likartat pensionssparande. Detta är ju i grunden ingenting annat än ett bankkonto med vissa begränsningar. Utan flytträtt blir kontrollen av kapitalet svår, vilket bland annat medför stora problem vad gäller kontrollen av pensionskapitalets riskprofil.

Det är också centralt att pensionsrådgivare åläggs att informera om hur de tar betalt för sina tjänster och vad servicen kommer att kosta. Detta gäller oavsett om de tar direkt betalt mot faktura eller om de uppbär provisioner från de fondbolag och banker, vars produkter de säljer. I dag anvisar företagen rådgivare, men det är pensionsspararen som får betala räkningen, därtill utan att veta priset.

Även den hysteriska rörligheten måste bromsas. Lämpligen bör en insättningsavgift införas, där merparten av pengarna tillfaller fonderna som kompensation för de förluster fonderna tvingas ta när de omsätter värdepapper, samt en viss del till fondbolaget för ökad administration. Den årliga förvaltningsavgiften kan i gengäld sänkas med ett visst belopp.

Därtill måste pensionssparandet åldersrelateras. Det kan ske genom både ökad utbildning och information, men också genom att marknadsdominanterna LO, PTK och Svensk Näringsliv går i första ledet genom att skapa en åldersrelaterad struktur som sätter en standard på marknaden.

Det enkla och tydliga pensionssystemet existerar inte. Pensionen är en av livets mest komplicerade frågor. Därför måste vi vänja oss vid att systemet ständigt justeras. Vad jag dock upplever i dag är att ansvariga, både politiker och arbetsgivare lutar sig tillbaka och skrockande slår sig för bröstet och utnämner det svenska pensionssystemet till ett av världens bästa. En större lyhördhet till problemen skulle vara lämpligt.

PETER MALMQVIST

oberoende finansanalytiker