Tacksamheten har sin grund i att man visar sin uppskattning för en tjänst eller handling, där vetskapen är att man inte tar något för givet. Samtidigt som man är medveten om att allt har ett pris eller en uppoffring. Det är ett mycket fint sinnestillstånd där man värdesätter något mycket högt.Det råder en konsensus i samhället kring vilken position människor med invandrarbakgrund kan göra anspråk på.
Salar Rashid
Tacksamheten har dock som fenomen och sinnestillstånd, i en relation, även en negativ sida. Detta är när tacksamheten befinner sig under ett permanent, oupphörligt och påtvingat tillstånd. I en parts- eller grupprelation kan tacksamheten medföra att den ena parten eller gruppen hamnar i en oföränderlig tacksamhet och skuldposition. Ett förhållande som feminister och genusvetare möjligen skulle definiera som skuld och skam.
För människor med invandrarbakgrund är detta ett vanligt förekommande förhållande till samhället och befolkningen i övrigt. Men det bör tilläggas att det ibland också är en självaccepterad situation. Eftersom många av de som immigrerat till Sverige har flytt undan förtryck, fattigdom och krig, så gör detta förhållande av naturliga och förståeliga skäl, att man självklart känner en tacksamhet för att Sverige tagit emot en som individ.
Problemet är bara att om man ständigt hamnar i en tacksamhet och skuldkänsla. Framför allt om den blir permanent eller påtvingad, så ger detta upphov till att man, som svensk medborgare med invandrarbakgrund, inte anses ha rätten att klaga eller att ens röst ska värderas lika högt.
Detta gäller framför allt om man tycker att samhällsservicen sviker, att sjukvården inte är tillräckligt bra eller om man söker hjälp för att barnen presterar sämre i skolan. Vi kan se detta fenomen när stadsmiljöerna i våra förorter förvandlas till det sämre. Då är tacksamheten och skuldkänslan där och spökar. Ett slags förfalskad ”gäst och värd”-relation. Där gästen måste vara tacksam, oavsett vad som serveras till middag och oavsett om förtäringen serveras vid samma bord eller inte. Detta trots att gästen själv är med och betalar för maten.
Det här leder i sin tur till att dessa människors medborgerliga rättigheter reduceras till ett självskrivet sekundärt medborgarskap. Där man är tvungen att vara ”evigt tacksam”, oberoende av vilken levnadssituation man har eller vilka vardagsproblem man stöter på. Du ska helt enkelt vara tacksam och glad för att Sverige tagit emot dig. Detta trots att du är en hårt arbetande person. Det är ingen myt att människor med invandrarbakgrund ofta arbetar mycket hårt och ofta har meriter och kvalifikationer som överstiger det som krävs för arbetet. Detta för att kunna konkurera om jobben.
Just detta tacksamhets- och skuldfenomen gör det möjligt för den moderatstyrda borgerliga majoriteten att lägga fram förslag på lägre ingångslöner för invandrare, utan att någon nämnvärt reagerar. De kan lägga fram förslag på språktest, endast ämnat för invandrare, utan några vidare protester eller kommentarer.
Till och med acceptansen och normaliseringen av Sverigedemokratiska åsikter har sitt ursprung i att invandrare ska känna sig ”tacksamma” för att få vara här i Sverige. Detta oavsett de öppet hatiska åsikter som invandrare många gånger utsätts för.
Genom dessa företeelser påminner samhället ständigt människor med invandrarbakgrund om deras position, ”var tacksam”. I konkurrens om arbete, när det gäller kärlek och i ambitionen att leva ett värdigt och normalt liv.
Vi har alla någon gång under en ”random” (oförutsett möte), i en vardaglig situation stött på någon som tycker att: ”invandrare klagar alldeles för mycket och att de ska vara tacksamma för att de får vara i Sverige”. Det är förbryllande att ett sådant påstående kan komma från vem som helst, oavsett bakgrund. Sedan så fortsätter de: ”de är krävande som personer och alldeles för många är lata och utnyttjar systemen”. Ofta svarar då någon pliktskyldigast: ”men det gäller väl inte alla”, som om det vore det bästa argumentet.
Jag vågar till och med påstå att rasism, islamofobi och hatbrott mot människor med invandrarbakgrund, av alla slag, accepteras och normaliseras i samhället, just av samma anledning. Inte för att hela samhället består av rasister, utan för att det råder en konsensus i samhället kring betraktelsen av, vilken position människor med invandrarbakgrund kan göra anspråk på. En analys som kan kallas för: Det övriga samhällets förfaringssätt att stärka och behålla sitt privilegium, med tacksamheten och skulden som försvar.
Avslutningsvis, är du farbrodern som kör taxi, mostern som arbetar som undersköterska, killen eller tjejen som jobbar på restaurang eller café. Vilken annan övrig arbetsplats du än har. Om du känner att du till och från inte alltid behandlas som alla andra och du är säker på att det är på grund av din bakgrund. Så har jag en sak att säga till dig:
Du har inget att vara tacksam över. Du arbetar lika hårt och bidrar till samhället som alla andra. Tjänster kräver oftast gentjänster, du betalar med blotta din existens. Du är inte längre här som gäst du är här som medborgare. Stå på dig! Kräv din rätt, för det har jag återigen börjat göra.
SALAR RASHID
socialdemokrat, Stockholms kommunfullmäktige
