Från årsskiftet inför vi i Stockholms läns landsting nya regler för valfrihet i psykiatrin. De senaste årtiondena har patientmakt gått från att vara ett nytt perspektiv till att vara ett normalt. Strävan efter ökat inflytande för patienter och brukare är nu något självklart. Vårdvalsreformerna har de senaste åren ytterligare ökat patientens inflytande och valfrihet.

Patientmakten borde vara en självklarhet också inom psykiatrin. För psykiskt sjuka som ofta är i en utsatt position och kan ha svårt att hävda sin rätt till vård är det rentav särskilt motiverat med ett starkare patientinflytande. För personer med en komplicerad diagnos och mer komplexa vårdbehov blir det extra angeläget att kunna påverka sin situation. Att patienter kan bli medaktörer och få redskap att hantera sin sjukdom, och att anhöriga kan bli viktiga samarbetspartner, underlättar för vården. Att välja de vårdgivare som passar bäst, och kunna välja bort dem man inte har förtroende för, ökar också chanserna till en framgångsrik behandling.

Valfriheten är dessutom en fråga om jämlikhet. Med fler och nu även fristående privata vårdgivare i länets psykiatri får vi nya vårdformer och en positiv konkurrens om vårdidéer och vårdutveckling. Alla ska ha lika möjligheter att ta del av detta ökande vårdutbud och finna en behandling som passar dem bäst.

Det finns även formella krav på valfrihet. Rätten till vård på lika villkor med respekt för den enskildes värdighet stadgas redan i hälso- och sjukvårdslagens andra paragraf, utan någon skillnad mellan vårdgrenar.

Verkligheten överensstämmer tyvärr inte med dessa behov och krav. Vi har ett föråldrat regelverk som inte utnyttjas i särskilt hög utsträckning – 2006 bytte bara två procent av allmänpsykiatrins patienter klinik, och tre år senare var andelen valfrihetsbesök i den vuxna allmänpsykiatrin bara åtta procent.

Vi vet också att patienter nekats byta mottagning eftersom de anses ”tillhöra” en viss psykiatrisk klinik. Förvisso finns ett geografiskt områdesansvar inom psykiatrin, men detta är ett ansvar för vårdgivaren i det området att erbjuda vård – inte någon begränsning av patientens valfrihet.

Orsaken till bristande valfrihet kan alltså vara att vi har haft ett otydligt och föråldrat regelverk. Det kan också bero på organisatoriskt motstånd, där man inte vill vika från invanda arbetsprocesser. Medicinska skäl kan ”överutnyttjas” för att neka valmöjligheter.

Valfriheten kräver förstås ett för vissa nytt tankesätt där man sätter patienten i fokus, och förändrade arbetssätt som bland annat innebär mer samverkan med andra vårdgivare liksom den kommunala omsorgen och socialtjänsten.

Ytterligare en orsak kan vara en allmän vrångbild av psykiatriska patienter, som inte går ihop med att det är personer kapabla och berättigade till att själva fatta beslut om sin vård. Sådana vrångbilder är nog tyvärr fortfarande inte helt ovanliga och finns förstås också på olika håll i vården.

Orsakerna till bristande patientmakt hör ihop. Utan ett tydligt, normgivande regelverk kan vi inte nå förändring. Därför är en av de viktigaste åtgärder för psykiatrin i Stockholms län alltså de nya och lätt överskådliga regler som träder i kraft från årsskiftet.

Valfriheten omfattar varje steg, från när man söker en bedömning och sedan väljer behandlare, till byte av behandlare under behandlingens gång. För vissa, med långvarig kontakt med psykiatrin, kan det handla om att i friskare perioder beskriva hur de vill ha det om och när de återinsjuknar. Valfriheten ska också omfatta tvångsvård – inte om man ska få tvångsvård, men var och av vem den ska bedrivas. Vårdgivarna ska bistå patienterna i att fatta välgrundade beslut, och självklart också ge patienterna inflytande på sin behandling i så stor utsträckning som möjligt.

Psykiatrin behöver utvecklas också på andra sätt. Vi ska ställa tydliga krav på evidens, det vill säga att all behandling ska utgå från vetenskap och beprövad erfarenhet – precis som i all annan vård. För några diagnosgrupper finns till exempel Socialstyrelsens nationella riktlinjer kring vård och behandling som ett riktmärke. Arbetsformer och behandlingsmetoder som inte fungerar och inte ger mervärde för patienten ska rensas ut.

Kompetensen i psykiatrin ska stärkas. Ny vetenskap behöver snabbare omsättas i nya vårdmetoder genom fortgående kompetensutveckling. Även den grundläggande utbildningsnivån behöver höjas successivt. I dag är den lägre än i annan vård, framför allt i den psykiatriska slutenvården, där de svårast sjuka vårdas.

Psykiatrin ska ha samma krav och möjligheter som all annan hälso- och sjukvård. I Stockholms län lägger vi ribban högt – vi ska inte vara nöjda med något mindre än den bästa möjliga vården. Vi hoppas att andra landsting antar samma utmaning, för valfrihet, evidens och kompetens.

BIRGITTA RYDBERG (FP)

sjukvårdslandstingsråd,

Stockholms läns landsting