Det ligger i mitt intresse som patient att den läkare som haft ansvar för vården av mig kan ta reda på om deras bedömningar var korrekta, om den behandling de gav var rätt behandling. Men det ligger också i mitt intresse att den känsliga information som finns samlad om mig som person, om alla mina sjukdomar och behandlingar, i patientjournalen inte är alltför tillgänglig. Det är denna konflikt som tre fackliga företrädare för läkare under AT- respektive specialistutbildning (SYLF) och fyra läkare vid Universitetssjukhuset i Linköping lyft fram i två debattartiklar på Brännpunkt den 25/10 respektive 30/12.

Frågan som lyfts i de två debattartiklarna är viktig för kompetensutveckling inom vården och därigenom för den framtida vårdens kvalitet. Den berör inte bara läkare utan även andra i vården med likartade behov som till exempel sjuksköterskor.

Som läkare med tidigare ansvar för en sammanhållen patientjournal i ett landsting vill vi lyfta fram tre frågor som behöver förstås för att lösningar ska kunna diskuteras.

1. Förut hade patienten många olika journaler. På varje vårdenhet fanns en journal (på papper eller elektroniskt). Idag görs stor skillnad på tillgång till information inom en vårdenhet respektive mellan olika vårdenheter även om informationen finns samlade i ett och samma patientjournalsystem.

2. De nya sammanhållna patientjournalerna där information från många vårdcentraler, kliniker och sjukhus inom ett landsting kan presenteras samlat gör att betydligt mer information blir mycket enklare tillgänglig för fler i vården. Därför finns ett tydligt regelverk med krav på bland annat pågående vårdrelation, medgivande från patienten samt på uppföljning/loggning.

3. En läkares eller annan vårdpersonals möjlighet att få tillgång till information kring en patients vård styrs inte bara av patientens medgivande och om det finns en vårdrelation vid tidpunkten. Den styrs även av i för vilket ändamål/i vilken roll vårdpersonalen söker informationen.

I debattartikeln från SYLF beskrivs ”en nödvändig praxis att en läkare tar del av relevanta journaluppgifter eller kontaktar kollegor i syfte att uppnå ett så bra omhändertagande av patienten som möjligt”. Denna ”nödvändiga praxis” har genom patientdatalagen och sammanhållen journalföring blivit möjlig men endast om det medför nytta för den enskilde patientens vård och utifrån ett särskilt regelverk, bland annat patientens medgivande. Men detta är en helt annan sak än en annan informell praxis som funnits att medarbetare i vården tagit kontakt med den klinik som övertagit vården av en patient för att få information om de egna bedömningarna varit riktiga.

Debattartikeln från fyra läkare i Östergötland tar denna senare fråga som utgångspunkt genom att beskriva behovet hos en läkare som tjänstgör vid en akutklinik att senare ta del av hur patienten som lagts in behandlats vid en annan klinik än vid akutmottagningen. Här gör regelverket att det inte möjligt att få tillgång till patientens journal om det inte fortfarande pågår en vårdrelation.

De problem som beskrivs i de två debattartiklarna är alltså inte en försämring i sig utan en frustration över att vårdens medarbetare inte kan utnyttja en sammanhållen patientjournal på ett nytt och för dem värdefullt sätt att enkelt och snabbt följa upp vad som hände med en patient de bedömt och haft ett vårdansvar för. Men att generellt ge alla medarbetare i vården ta del av den sammanhållna patientjournalen för att lära sig mer är ingen väg som är möjlig utifrån kraven på informationssäkerhet. Därför är det inte heller i första hand en förändrad patientdatalag behövs. Det som först kan och borde diskuteras är annat som till exempel att:

• Lokalt se över vad som är möjligt att förändra kring avgränsning av vårdenhet, till exempel kring möjligheten att se omhändertagande vid akutmottagning som en del av den fortsatta vårdprocessen vid en viss klinik på sjukhuset eller telefonrådgivning eller omhändertagande i ambulans som en del av akutmottagningens vårdprocess.

• I det lokala regelverket ta fram tydliga regler för under vilka omständigheter olika medarbetare i vården ska kunna ta del av information kring fortsatt behandling och resultat hos en patient de i närtid haft ansvar. Detta gäller oavsett hur informationen görs tillgänglig – genom inloggning i den enstaka vårdenhetens journal, tillgång till pappersjournal eller genom personlig överrapportering.

• Ta fram en särskild roll, och ett lokalt regelverk för detta, för att inom en begränsad tid kunna följa fortsatt behandling av en patient vid en annan vårdenhet inom den sammanhållna patientjournalen. Detta kräver särskild information till alla patienter med möjlighet att spärra denna möjlighet utan att spärra åtkomst till den sammanhållna patientjournalen i syfte att ge patienten direkt vård.

Först när dessa möjligheter uttömts och eventuellt prövats i domstol bör förändrad lagstiftning övervägas. Det är bra att medarbetare i vården genom de två debattartiklarna lyft frågan. Oavsett lösning så måste den utgå patienternas fortsatta förtroende för hur vården hanterar den känsliga informationen i deras patientjournaler.

MIKAEL HOFFMANN

HENRICH WILANDER

läkare och tidigare objektsägare/ansvariga för patientjournalen i Östergötland